how could I be so heartless (8)
Still så har jag inte funderat NÅGONTING kring pappa.. det känns som om han aldrig har funnits. Asså, det låter så hemskt jag vet, men det känns bara så jag vet inte varför. Det känns som om han är någon liten figur..låtsasfigur, som aldrig riktigt funnits.
Jag vet att allt beror på vår uppväxt Tillsammans.. Jag har alltid lärt mig att vara rädd för pappa och att skämmas framför han. Och det gjorde jag också. Jag kommer ihåg när jag var runt 6-8,9 års äldern , då jag sa till min stora syster :
Asså kolla vad konstigt jag har levt ihon med pappa i snart 8 (sägervinu) och fortfarande skäms jag framför honom jättemycket, fatta vad konstigt!
Har alla haft den sorts relationen med sin pappa.. eller antagligen inte iförsig. Svenskar bland annat växer upp mer eller mindre nakna framför varandra.. aa inte direkt kanske men de badar ihop, byter om/av framför varandra o grejsmojs... Och det kan jag säga äcklar mig bra mycket. eftersom jag själv Aldrig hade eller skulle ha en sån öppen relation med pappa.
Det är få personer som jag upplevt mycket med som jag bara kan sluta bort sådär, eller rättare sagt så är han den enda. Jag vill det inte men det är bara så. Och ändå, är han den personen som jag har upplevt Mest saker med. 
