dålig dag
När man kommer hem så är det bra, jag la mig från ca tre och sov till klockan sex.
När jag vaknar äter jag uppe med de andra. När jag är klar säger FM kan jag prata med dig sen i tio minuter?
Ja, visst, och hon kommer ner och pratar med mig.
Nu vill jag härifrån. Hon vill säkert samma sak.
Jag vill helst till min förra fosterfamilj som jag hade, men jag vet att jag måste hem och att det är det som ''går'' nu... Vad ska jag göra för att gå härifrån lycklig? Det känns som att vad jag än kommer göra kommer de ha ett sorts hat mot mig..
Fm säger att de känner att jag drar tillbaka mig och ljuger för dom, och att jag inte betyder någonting för dem när jag ljuger- med att jag ljuger menar hon - om jag tar tillbaka allting..
livet är en bitch
/ Jag
lördag
Gäsp*... Vad längesen det var då... Jag och mamma fortsätter att bråka då och då i telefon.
Idag var jag och två kompisar, och kollade på ett gymnasium - not interessted...iaf, jag kommer ändå inte gå i gymnasium här... och på tal om det, så ville föreslog jag soss om att få sova över hos en av mammas vännior, från kanske fredag till måndag, och kolla på åtminstone två gymnasium i min ''hemstad'' och idag fick jag veta av FM att det inte gick.. VADÅ INTE GICK !!! JAG SKA FÖRFAN GÅ I GYMNASIUM DÄR ! DOM KAN INTE HINIDRA MIG FRÅN ATT SOVA ÖVER HOS EN ANNAN KVINNA, OM JAG INTE FÅR SOVA ÖVER HOS MAMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! OHHHHHHHHH!
JAG ÄR SÅ ARG...................................................Som sagt, jag gråter när jag är arg ! OHHH SÅ ARG JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAD FAAAAAAAN! DOM SKA INTE FÖRSTÖRA MITT LIV NU, JAG TÄNKER INTE GÅ PÅ EN SKOLA SOM JAG INTE ENS HAR TITTAT PÅ! ASSÅ ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ;'( JA DÖR !
JAG DÖR SÅ HÅRT NU ATT JAG INTE ENS TÄNKER SÄGA HEJDÅ ELLER GE ER ETT
jag vill hem (?)
Jag pratade med henne i över 40 min, skrek på henne och var allmänt arg, besviken deppig.. Hon säger att hon nu vill träffa mamma några VECKOR framåt.... FAtta vad mycket längre tid det kommer ta!
Det slutade med att hon sa '' jag vet mycket tydligt nu om din åsikt, och vad du vill och hur du känner'' ...
Efter det ringde jag min fd advokat, som sa att hans råd till mig var att ta alla dessa '' överdagen'' besök till mamma, så ofta som jag kan, vill, orkar.... Och att både hon och jag sedan visar att allt går bra.. Ja, det är ju bra... men att åka över en timma och sedan bara stanna till kanske sex varje gång. Usch, jag kommer ihåg sist det var så, va svårt det var att säga hejdå igen, och så synd att det inte var längre jag kunde stanna, och det kändes som att man bara ville vrida tillbaka klockan och göra alla sakerna tillsammans som man inte försän på slutet när det är dags att säga hej då kommer på.
Jag ska iaf föreslå om att kunna stanna från fredag till måndag, och sova hos en av mammas vänninor, och passa på att besöka något gymnasium på fredagen och måndagen. Kanske också passa på att träffa en kompis..
Efter att jag ringde advokaten ringde jag mamma, hon sa att hon hade pratat med sin advokat, och hon hade sagt att jag skulle skriva ett brev till socialen, om att ta bort mitt LVU (lag och vård om unga) . Eftersom, när jag väl har kommit hem, då blir det en massa krångel om LVU'et är kvar då, bland annat att man inte kommer kunna resa utanför sverige.
Jag bröt ihop ett tag där , när jag pratade med mamma.. Jag talade om för henne att det var jobbigt att hon, när hon pratar, alltid låter som om jag vore en av soss... som om jag ville att det skulle bli som det blev. Men vi är ''sams'' och så... Och hon förstår mig.
♥
Skit dag!
Jag ska till psykologen imorgon..Gud vad skönt det ska bli att berätta om mina ''planer'' till någon facetoface.
Iaf, för en halv timme sen pratade jag med mamma på telefon. Vi bråkade eller vad man kan kalla det. '' Tog fram våra åsikter''. Det blir så ung. var tredje gång vi pratar, vi börjar bråka, och hon börjar prata högre och högre, och säger saker som inte ens är med ''saken'' att göra. Vad är det hon vill höra från mig? Jag har ju sagt det hon vill höra. Vad fan vill hon? Jag vet iaf vad jag vill, och det har hon inte gjort. Jag vill att hon ska visa någon sort av .. asså inte hat.. men ''ogillande'' för pappa.. eller rättare sagt att hon ska vara på min, på Barnens sida, att hon inte ska tänka på honom. Men hon gör det. Jag tror att jag bara vill ha en mammas närhet på något sätt, och igen där emellan, som jag kanske inte fått så mycket. Men hon ser inte det, eftersom hon inte fattar varför Jag tycker att jaag är så ''speciell'' , min stora syster har ju gjort si och så, varför kan inte jag göra det då? Och Hon har ju gjort si och så, varför kan inte jag det. För att jag är jag.. jag är inte hon, jag är inte du. .. Nej då säger hon ist '' ja, se där säger du ju att du är så mycket bättre än oss..''
Oh! Jag tror att jag är ganska deprimerad. Eller GROVT deprimerad förfan! Vid det här laget borde jag bli Emo nr 1.
Helgen tog slut
Aja. Idag har jag haft psm-symptomer. Jag har bara velat gråta över ingenting. Det känns som det är över någonting, men när jag tänker efter så.. nej. Inget. Kanske värken ? Fan vad det gör ont.. men som de sa på '' World Trade Center'' igår..''när du känner smärta betyder det att du lever'', eller någonting sånt..
Så att så har det varit.. en sur dag. imorgon kommer det vara detsamma.. Jo, i helgen har jag också ljugit. Jag har ljugit hårt för en person. Och jag önskar att jag hade kunnat göra annorlunda, ja ska tänka på det. Nej det ska jag inte alls. Det är så jobbigt.
Jo, och så kom jag på en sak också. Att om jag flyttar hem. Då är det min sak. Och det är för min och min familjs skull som jag älskar oavsett vad, on the end of the day.. Ingen annan ska trampa ner mig, och det är så jag kanske behöver tänka för att nu göra som jag känner för.
Hur går skolan ? Jo, det går, men jag önskar att det fanns människor som var .. asså jag vet inte. Men tydligen och tydligt så fattas det något. Kanske tid, för mig, från andra. Och tid är någonting som vi idag inte ens kan stava till ( även om jag nu gjorde det ett par gånger .. )
Ja, så känns det iaf, ett rejält tomrum.. a, nu ska jag sluta innan pms'en tar vid igen och får mig att gråta över ''någonting''..
Vi hörs nästa vecka, kram go natt ♥
.. Det här inlägget ligger definitivt under kategorin - dåliga dagar !
julafton,
Sen när alltet började lugna ner sig lite gick jag ner till mitt rum och ringde mamma.. Vi började tjafsa och bråka...
Så det slutade med att jag skrek ''.. Och sluta säga att soss tog dina barn ifrån dig hela tiden, du gav fan bort dom, du gav bort dom när du slog dom !!!'' .. Sen la jag på och grät, och grät. Fy faan vad hemsk det käns att ha bråkat med någon man älskar som är flera timmar ifrån en !
Det är bara det att när jag skriker åt henne, så säger hon att det är ngt fel på mig, medans jag vill att hon ska förstå att det är någonting jag kräver ifrån henne.
Lika mycket som hon kräver att jag ska förlåta dom, och att jag piffpaffpuff, ska tro att ALLT har förändrats tíll det bättre hemma.. Hur kan hon tro att det är så lätt ( även om jag faktiskt redan haar förlåtit o blabla..) efter att allting har varit som det varit ?
usch..aja..
kram hej
jobbigt
O GUD VARFÖR HAR DU INTE RINGT JAG HÖLL PÅ ATT BLI GALEN blablabla..
Och min stora syster var sur, eftersom mamma tydligen hade varit ledsen och så ... så hon var tjurig... så nu känns det som att alla hatar mig så fort ngnting kommer hända..
Jag ska dit på söndag, jag hoppas inte att dom/stora syster kommer vara så jobbig :( ...
Jag får fortfarande inte sova över där, jag kommer tid vid kanske halv 12 och ska åka tåget 'hem¨ igen tie i sex..
Gonatt och förskylningspussar... :/
awkwardness'n drama
Men iaf.. imorgon.. träffar jag mamma... när jag tänker på det så vet jag Exakt varför jag tidigare inte ville det..
För att frågan är hela tiden: Vaad är det jag ska säga då? Ska jag bara säga hej jag vill inte bo med dig , du är min mamma. och blablablalbalblalblalblalball ?
Det bli väärldens konstigaste samtal.. jag vill inte att något ska bli fel, men allting är ju fel, om jag säger sanningen.. den är också fel på något sätt.. det är iaf Inte rätt.
Jag haatar drama. Jag älskar det i reality serier.. men haaaatar när det händer mig, för då blir det såå.. reality serieaktigt.. svårt att förklara... men det bli ju bara så awkward !
Write more later.. herå ♥
·igår glömde jag Icke thtidningen..på tal om inget
jag gråter när jag är arg
Vart är alla andra då ? . Jo på middag.
Fm har bara ringt tv¨ggr. sagt att hon kommer om en halv timma när Fs ville det.
Mamma skulle inte ens gått på begravning om jag vore sjuk.
Fyfan vad jag är arg.
This is not the whole story
how could I be so heartless (8)
Still så har jag inte funderat NÅGONTING kring pappa.. det känns som om han aldrig har funnits. Asså, det låter så hemskt jag vet, men det känns bara så jag vet inte varför. Det känns som om han är någon liten figur..låtsasfigur, som aldrig riktigt funnits.
Jag vet att allt beror på vår uppväxt Tillsammans.. Jag har alltid lärt mig att vara rädd för pappa och att skämmas framför han. Och det gjorde jag också. Jag kommer ihåg när jag var runt 6-8,9 års äldern , då jag sa till min stora syster :
Asså kolla vad konstigt jag har levt ihon med pappa i snart 8 (sägervinu) och fortfarande skäms jag framför honom jättemycket, fatta vad konstigt!
Har alla haft den sorts relationen med sin pappa.. eller antagligen inte iförsig. Svenskar bland annat växer upp mer eller mindre nakna framför varandra.. aa inte direkt kanske men de badar ihop, byter om/av framför varandra o grejsmojs... Och det kan jag säga äcklar mig bra mycket. eftersom jag själv Aldrig hade eller skulle ha en sån öppen relation med pappa.
Det är få personer som jag upplevt mycket med som jag bara kan sluta bort sådär, eller rättare sagt så är han den enda. Jag vill det inte men det är bara så. Och ändå, är han den personen som jag har upplevt Mest saker med. 
homesweethome
Jag har börjat fundera grovt över det, om jag ska återvända eller inte. Idag tänkte jag, ja kanske ska gå klart nian och börja i gymnasiet Hemma..?` Men även då blir det fel. Min lillebror kommer inte ens veta att jag har exicisterat, min mamma kommer tycka att jag har låtit tiden gå aldeles för länge, och mina andra två systrar kommer hålla med mamma eftersom de har sett henne lida. Men jag lider också. Och jag vet att det inte är samma sak om det är jag- och bara jag, som kan göra valet. Gå tillbaka eller stanna i the place of nothing för mig. Men ändå , jag lider också , jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag är kvar där jag är för att jag är feg. Kan man vara modig när det gäller ett sånt beslut egentligen? Är det för självklart eller är det för oklart? Jag vet inte vad jag ska göra. Det ända jag vet är att jag inte trivs så bra i den sociala kretsen här, att jag saknar hemma, och att jag inte vill hem.
Och så dom där dåliga dagar..
Det är just vad idag är ..
Hatar såna här dagar, då man slutligen efter att ha skjutit undan sinna tankar, tar upp alla på en och samma gång&dag.
Då blir jag oftast kortfattad i mina ord, tystlåten, ser trött ut, och svarar helst inte på vad andra säger till mig, fråga ej varför, kanske för att folk omkring mej ska må lika dåligt och ska förstå?
Men det började iallafall så, men när allt sitter i halsen (gråten) och man börjar gråta börjar man fundera över vad det är. Jag tror att det började med att jag vaknade åtta(fastän det är en lördag) pga en dålig dröm. Den kändes så äkta. Inte på över fem månader har jag träffat mamma och pappa. Men det gjorde jag då- i drömmen. Den kändes verkligen så äkta. Av någon anledning (typiskt drömmar) var jag tillbaka i min ''hemstad'' Jag råkar träffa på mamma och pappa. Jag springer snabbt ifrån dom, nästan som en reflex, och jag gör det dagligen. Jag vet att dom letar efter mig, men då jag mötte deras blick låtsades dom inte om mig, bara för att inte skrämma iväg mig.
Jag bestämmer mig för att springa över till en gammal granne, låna deras telefon, (jag kände efter i fickan, o mobilen var inte med) . Efter den biten blev jag lite halvvaken, men fortfarande omedveten att jag drömmer. Så ja ställade mig själv frågan, ''vah skulle du verkligen ringa FM i en sån här situation, (för att ja såg framför mig en solig dag med Ffamiljen)..så ja försökte somna om för o försöka drömma vidare..
Och det gjorde ja också..jag springer till grannarna, och på vägen ser jag mina två farbröder som sitter på en sten, och pekar mot två motorcyklar. Jag springer fortare, men bestämmer mig för att gå tillbaka mot mamma och pappa. Bara för att ja är så rädd, det känns som om jag går rakt mot helvetet.. men pappa och mamma, dom beter sig som helt vanliga mot mig helt plötsligt. Kramen till mamma och pappa kändes så real, jag kände mammas lukt, och pappas vassa ''skägg'' när jag kramade dom. .. Vi är helt plötsligt i ett hotel , jag kramar mamma och säger gråtandes '' ja är så glad att ni inte längre slår mig'' Sedan hör jag hur fel det lät. Meningen var att ja skulle säga - ja är så glad att ni inte är arga på mig eller någonting, efter allting.. men allt ja fick ur mig var det där, kanske för att vara säker på att dom inte heller kommer göra det.
Jag vaknade iallafall ledsen, jag hörde FM's röst uppe i köket och ville gå upp och krama henne. Och resten av dagen går ut på den där jävla drömmen, vill ja verkligen stanna här ? WTF?
Och nu på kvällen så kände jag hur ensam ja var...som vanligt, - tycker alltid synd om mig själv på det där viset *tönt*.
Asså vad fan gör jag här? Varför tar ja inte tag i skiten, varför tar jag inte kontakt med min syster?
Jag är så jävla feg så det inte är sant, o ja keep intalaing mig själv att '' joo men det är bäst så , du vet hur de var blablalbla''
Men ja ska faktiskt göra någonting åt det snart...något och nångång..
