eMSess

Det är just vad idag är ..
Hatar såna här dagar, då man slutligen efter att ha skjutit undan sinna tankar, tar upp alla på en och samma gång&dag.
Då blir jag oftast kortfattad i mina ord, tystlåten, ser trött ut, och svarar helst inte på vad andra säger till mig, fråga ej varför, kanske för att folk omkring mej ska må lika dåligt och ska förstå?
Men det började iallafall så, men när allt sitter i halsen (gråten) och man börjar gråta börjar man fundera över vad det är. Jag tror att det började med att jag vaknade åtta(fastän det är en lördag)  pga en dålig dröm. Den kändes så äkta. Inte på över fem månader har jag träffat mamma och pappa. Men det gjorde jag då- i drömmen. Den kändes verkligen så äkta. Av någon anledning (typiskt drömmar) var jag tillbaka i min ''hemstad'' Jag råkar träffa på mamma och pappa. Jag springer snabbt ifrån dom, nästan som en reflex, och jag gör det dagligen. Jag vet att dom letar efter mig, men då jag mötte deras blick låtsades dom inte om mig, bara för att inte skrämma iväg mig.
Jag bestämmer mig för att springa över till en gammal granne, låna deras telefon, (jag kände efter i fickan, o mobilen var inte med) . Efter den biten blev jag lite halvvaken, men fortfarande omedveten att jag drömmer. Så ja ställade mig själv frågan, ''vah skulle du verkligen ringa FM i en sån här situation, (för att ja såg framför mig en solig dag med Ffamiljen)..så ja försökte somna om för o försöka drömma vidare..
Och det gjorde ja också..jag springer till grannarna, och på vägen ser jag mina två farbröder som sitter på en sten, och pekar mot två motorcyklar. Jag springer fortare, men bestämmer mig för att gå tillbaka mot mamma och pappa. Bara för att ja är så rädd, det känns som om jag går rakt mot helvetet.. men pappa och mamma, dom beter sig som helt vanliga mot mig helt plötsligt. Kramen till mamma och pappa kändes så real, jag kände mammas lukt, och pappas vassa ''skägg'' när jag kramade dom.  .. Vi är helt plötsligt i ett hotel , jag kramar mamma och säger gråtandes '' ja är så glad att ni inte längre slår mig'' Sedan hör jag hur fel det lät. Meningen var att ja skulle säga - ja är så glad att ni inte är arga på mig eller någonting, efter allting.. men allt ja fick ur mig var det där, kanske för att vara säker på att dom inte heller kommer göra det.
Jag vaknade iallafall ledsen, jag hörde FM's röst uppe i köket och ville gå upp och krama henne. Och resten av dagen går ut på den där jävla drömmen, vill ja verkligen stanna här ? WTF?

Och nu på kvällen så kände jag hur ensam ja var...som vanligt, - tycker alltid synd om mig själv på det där viset *tönt*.
Asså vad fan gör jag här? Varför tar ja inte tag i skiten, varför tar jag inte kontakt med min syster?
Jag är så jävla feg så det inte är sant, o ja keep intalaing mig själv att '' joo men det är bäst så , du vet hur de var blablalbla''
Men ja ska faktiskt göra någonting åt det snart...något och nångång..