18/9
Okej, hon gick exakt för tio sekunder sen..FM.
Hon kom ner till mej när jag sitter här o säger , ''Läser du mejl :O ? ''
Nej svarar jag.
- Okej , för jag har någonting som jag måste berätta för dej som kommer göra dej absolut(grimas) såå..Det är ingenting med LVU:n att göra
- Men är det något med ''detta att göra'' hela situationen ?
- Jaa, neej .. asså jag fick ett samtal idag, och jag fick beskedet om att, din pappa inte kommer att fängslas, asså ja vet, ja blev helt .. asså aa ja vet inte vad ja ska säga. Och jag visste inte hur du skulle reagera.
- Va vadå ? Jag blir inte direkt ledsen för att min pappa inte får sitta inne förstår du väl? Och inte bara för den saken ja känner mej nästan lättat, för att ni vet jag att ja inte behöver oroa mej för att hela familjen/släkten(kanske) ska vara mot BARA mej för att han har åkt in.
Just nu känner jag en sådan ilska att jag helst vill gå ifrån datorn, in till mitt rum och skrika rakt in i min kudde och gråta mej till sömns..Men det är bättre att skriva klart...o när ja är klar kommer ja inte vara '' gråtnödig längre'' .
Det som gör mig arg är att FM sedan fyra dagar sen har sagt '' asså jag fick höra ifrån din advokat att din pappa kanske itne får sitt straff försen ett-fem år :O '' O jag som medborgare måste ju säga att det är förfärligt...
Fort kännde jag hur ilskan växte inom mej, så kan hon väl Faan få tänka! Men inte säga till mig , Det är mig hon ska stötta och hålla med , med. Till Mig ska hon inte säga hur dåligt hon tycker att det är att han inte hamnar i fängelse, eller hur?
Och hon borde väl förstå att det inte är det jag vill. Saker ochting kanske skulle ändras, han kanske skulle ändras, få tänka efter, mamma skulle få ett lugnare liv ett tag. Men nu blev det som det blev.
Och innerstinne är jag glad för att det blev som det blev, men jag undrar om det är för hans skull jag är glad för, eller är det egentligen för min egen del jag är glad över? Glad över att slippa bli påkörd av min storasyster, mamma. (?)
Jag jobbar faktiskt en hel del med det där, om att lära känna mej själv, och om jag verkligen gör saker för andras skull, eller är det bara för att den jag gör det åt ska tycka bra om mig, eller jag själv ska känna ''vilken bra person jag är'', eller att jag bara försöker rädda mitt EGNA skin hela tiden ?
Snart ska jag börja gå hos en psykolog, det ska bli riktigt skönt, jag har funderat och tänkt att det kommer bli jobbigt i början med tanke på att jag kommer bara känna '' fan va tråkigt, jag vet redan allt det där'' Men vet (jag) vad..jag får faktiskt börja luta mig bakåt åt saker och ting, nu ska någon annan få lära känna mitt inre jag, än jag själv.
[egentligen var det inte det jag skulle skriva om när jag satte mej här, men nu blev det så , det andra få vänta tills imorgon bitti ]
Pusshej.
16/9
''Så här är det..''
För nästan 6 månader sen så flyttade jag och min stora syster ifrån vår familj, som bestod(år) av en mamma, pappa och två små syskon till (kärlek till dom)
Anledningen till att vi flyttade var att vi hade det fruktansvärt jobbigt och svårt hemma. Både fysiskt och psykiskt.
Innan vi flyttade så tog vi såklart reda på så mycket som möjligt om hur allt skulle gå till och när osv. Vi tog även god tid på oss innan vi gjorde det hela.
När vi av socialen blev tvångomhändertagna så hamnade vi hos en stor familj mitt ute i igenstans kan man säga. Det var ett tillfälligt boende, vilket innebär att det var där vi skulle stanna innan det hittades en standard familj åt oss . - En standard, men så blev det inte två månader senare, då började jag och min stora syster bråka. Jag tror att anledningen var att båda hade hemskt många skuldskänslor för det som vi hade gjort, men skillnaden var att jag lät det stanna inombords, medans min syster tog ut allting över mig. ( Om det hjälpte henne någonting så är jag glad över det eftersom jag lever ju idag, jag blev fysiskt skadad av det)
Vid våra bråktillfällen påstod hon bl.a om att det var mitt FEL att vi lämnade familjen, och att det inte var någonting som hon skulle ha gjort, det var inte meningen att det skulle bli som det blev liksom. Både hon och jag visste att det var fel. Det var båda våras beslut, Ja vi kan inte längre leva som vi gör nu , ja vi vill bli omhändertagna.
...Så därför så började vi några andra tillfällen bråka o skrika att '' ja tänker faaan inte bo under samma tak som du iaf, jag tänker se till att soss(socialen) fixar oss ett varsitt fosterhem..''
Sagt blev gjort. Först flyttade hon ut ifrån vårt tillfälligafosterhem..En månad senare var det min tur. Och det är där som jag bor nu idag.
Jag bor i **.....(hemligt) Hos en fostermorsa o fosterfarsa, de har egna barn , en dotter ett år äldre än jag och en son två å yngre än jag.
Framöver när jag skriver FM menar jag FosterMamma, När jag skriver FP menar jag FosterPappa, när jag skriver FS menar jag FosterSyster och när jag skriver FB menar jag FosterBrorsa...
Jag kommer skriva mer om min tid hos den tillfälligafosterfamiljen , min tid här nu, och om min tid hemma hos min biologiska familj.
Jag hoppas verkligen att fler ska börja läsa min blogg, jag vill göra detta för att hjälpa.
