eMSess

Har velat skriva riktigt mycket i helgen, men inte kunnat pga att datorn har varit borta, men snart får jag en dator på rummet igen , ska bli riktigt skönt.

Idag är det farsdag, men jag firar fosterfarsdag -rättaresagt- .  Det är konstigt, är det. Men det är som det är...
Det var värre när det var morsdag, då firades det också som ''fostermorsdag'' , men då var det hos den förra fosterfamiljen, och min storasyster var med.
Den dagen var väldigt tuff för både mig och henne.  Jag antar att båda tänkte tillbaka på hur vi firade morsdag.
Rätt så sorgligt om man tänker efter.. eller det var det alltid vid högtider hemma hos oss.. vi försökte göra det bästa av det ändå.
Det blev alltid blommor till mamma, och en liten pryl kanske. Om pappa inte var snål runt omkring morsdag, så kunde vi tvinga honom till att köpa något som mamma verkligen ville ha.. och när han inte gjorde det, då var det så där ''sorgligt'' och litet firande...  ganska tyst, pussar o kramar på mamma, och alltig ett kort där antingen jag eller min stora syster skrev på, oftast kunde det stå ungefär såhär :
Älskade mamma, grattis på morsdag! Du är världens bästa mamma, omtänksam, varmhjärtad, (blablabla) tack för att du finns. Vi älskar dig! , och allas namn..och så många hjärtan som vi var i familjen..
Den känsaln längtar jag tillbaka. Till våra småhögtider som ofta blev så dystra senare på dagen. Iallafall från mitt perspektiv, och min stora systers, och jag vet att det också var det från mammas och pappas. Men det blev alltid något, och det är det som jag kommer ihåg och längtar till.
Alla familjer har någon sorts ''kärna'' . Nån kärna som alla vet om att den finns, och den kärnan dras hela familjen till, som en magnet nästan. Jag vet faktiskt inte om hur vår kärna ser ut, den kommer föralltif att finnas kvar, men inte se likadan ut. Och det är nog en bra sak, lika mycket som det är en dålig.