eMSess

Hos psykologen idag var det väldigt tyst.. yes... jag sa inte mycket, och inte heller gjorde hon...

Jag tänkte på en sak , att jag nu fattar och inser varför  huset , platsen, staden som jag bodde i hos den tillfälligafamiljen blev så '' mystiskt helig'' på något sätt..
Jag kom och tänka på det en natt då jag inte kunde sova, då jag tänkte på mamma, och vad jag skulle kunna säga till henne.
Då började jag tänka mig säga såhär till henne :
'' Och den där förra fosterfamiljen som både jag och ***** bådde i ..hon har säkert berättat mycket om den ...iaf, jag känner en konstigt stor saknad tillbaka dit. Och jag har nu kommit på varför, för att det var den absolut första, den allra, allra första tiden tillsammans med ***** som vi var fria . Helt och hållet fria. Även om vi hade hur mycket bekymmer, saknar, oro etc. så var det någonting som var otroligt bra, och rätt. Det var att vi var fria.... ''
Ung. det kom jag fram till när jag låg där i min säng, och tänkte fritt fram... att jag skulle säga till mamma.

Det var ju så . Åh det var det. Vi var så fria. Det är det som jag saknar. Det är därför som det var så svårt att säga hejdå till den platsen.
Jag kommer ihåg de branta backarna precis innan det gula huset. Med vinden mot ansiktet, och solen i ögonen . Åh va vi var fria. Inga tankar fanns kring ''hur ser mitt hår/ansikte/kropp ut innan vi kommer fram ''. De enda tankarna var kring mig själv, och min stora syster. Det enda beskymret var , hoppas inga bilar kör på oss, man får inte vara för prasslig nu !
Det var känslan, som jag saknat så mycket- känslan av friheten .
Om jag tänker tillbaka, fan, allting var värt den där friheten , de där minutrarna ...