Första inlägget...
Hejsan!
Idag grubblade jag ännu en gång över allas bekymer och besvär. Eller ja..jag satt inte och funderade på saker som andra sitter o funderar på, utan jag funderade över hur dom funderar när de funderar.
När jag funderar så funderar jag över min framtid, inte vad jag ska göra när skolan är slut, inte vad jag ska göra när dagen är slut. Utan vad jag ska göra när skolan är slut, inte bara idag, utan slut. När jag har börjat jobba, så långt sitter jag och funderar. Är jag normal egentligen som tänker ända dit bort?
Men när jag tänker på det så kommer jag fram till ett, ja faktiskt, det är jag med tanke på allt som har hänt och händer mej just nu. Allt jag kan se fram emot riktigt hårt är just min framtid då jag har eget.
För att för stunder så känns det inte som det, allting är inte mitt eget. Jag har inte förtjänat det med mina egna pengar. Mina ''föräldrar'' är inga föräldrar som jag kan säga - '' Men det var för fan din jävla **** DU som födde mej!! '' Om jag blir riktigt sur på dem. För att det gjorde de inte. De varken gjorde mej eller födde mej.
Det är nästan tvärtom ibland. Det var ju Jag som behövde ett fosterhem.
Så just därför så känns det Ofta som, Guud vad jag skulle vilja ha ett eget barn just nu. Något som verkligen känns som ''vi är a part of varandra'' .
