Kompisar
Det finns olika sorters, bra, dåliga, glada, allmämt ledsna, roliga, otroligt tråkiga, sanna och falska.
Men bara för att någon är bra så betyder det inte att den inte kan vara dålig, om någon är glad så betyder det inte att de inte kan vara allmänt ledsna ibland, om dom är roliga betyder det inte att dom inte kan vara Otroligt tråkiga. Allt det där kan man leva med och komma över, men om någon är sann, man litar på henne/honom, man lägger hela sitt förtroende på den, men en dag blir man sviken. För att en sann, kan också vara falsk.
Jag har iaf lärt mig en Massa saker om mina ''sanna,glada,roliga,braiga'' vänner/bästa vänner.
Ingen kan vara så som man har förväntat sig eller trott sig vara. En av hundra kanske, men inte dom som man minst förväntat sig.
Innan jag flyttade hade jag 13 kompisar som jag verkligen verkligen trodde var såå sanna.
Jag har lärt mig såå mycket, och jag ä¨r ändå glad för all skit som hände mellan dom och mej. Just för att , jag har lärt mig en massa nu.
Idag har jag kontakt med två av dem. Resten (11st) var, kompisar som jag inte hade så nära kontakt med men ändå väldigt bra kontakt med(dom som jag fattar att dom kunde ändå inte vetat) några andra var de som visste om mina problem men inte direkt fatta hela skiten, och tre av de elva var mina BÄSTA KOMPISAR. Ni vet sånna som man gör allt för och tror att dom gör allt för dej, sånna som du ska bo i samma lägenhet i en storstad med när ni båda har gått ut gymnasiet.
Speciellt en kompis(bästakompis), hon var liksom som en kompis jag såg min framtid tillsammans med. Vi skulle bo tillsammans, vi skulle göra samma saker, vi skulle leva livet,tillsammans. Men så blev/blir det inte riktigt. Hon var en sån som svek då och då . Hon hade riktig grov presentationsångest, ville vara bäst ( vilket hon aldrig lyckades med när hon var med mej) Och jag förstår att hon blev riktigt arg för det, då hon visste att jag är den som egentligen inte ens får släppa ut min hästsvans i skolan, och när jag gör det så är det jag som har snyggare hår än hon. Hon visste att det var jag som inte fick sminka mig, men sminkade mej snabbare och bättre och mer än hon. Det var jag som inte fick umgå med kompisar efter skolan men det var jag som hade mest kompisar i skolan medans hon hade mej , en till och en till, och resten var mina kompisar som hon lärde känna via mej och sa hej till då och då.
Okej...vilka är sanna kompisar, dom som står ut med dej hur jobbigt DU än har det?
Det är väl dom som ställer upp mest. Man går såå ofta på saker som man för stunden tycker innebär ''ställer upp för mig'' men nästa dag så är det borta. Men eftersom vi är så duktiga på att (nästan) bara minnas bra saker som har hänt oss så kan det ju vara lätt att glömma saker man har blivit besviken över. Så just därför tar man ofta fel.
Det finns dom som bara är nyfikna över ditt privata liv. Rätt som det är så tror du att dom bryr sig, och du vill så gärna ha någon att prata med så du bara häller en verbal diarre´ över den.
Det är egentligen rätt så lätt att fatta vem som bryr sig och vem som inte gör de, men bara om man inte är i sitsten själv. När man är i sitsen själv så inser man inte, allt går fort och sagt blir sagt, och gjort är gjort. Sen så ångrar man sig.
Men vissa är riktigt bra på att låtsas bry sig, och man fattar inte försen man har berättat att han/hon inte brydde sig egentligen.
Dom som bryr sig ser dig och att du har något du döljer som du behöver hjälp med. Eller bara någon att prata med. En bra lyssnare/vän tar dej åt sida, sätter sig ner med dej en stund och frågar. Säger vad den tror att vad den har märkt, och lägger till att du kan lita på henne/honom och att dom kan lyssna på dej och stötta dej vad du än säger.
Jag vill tacka mina två kompisar som har varit med mej ändå tills idag, och förmodligen/förhoppningsvis framöver också. Ni har varit med mej trots mitt konstiga liv, utan att låta allting iallafall komma över er också.
(kommer med fler inlägg om kompisar, det känns som om jag inte kom fram till det jag ville den här gången...)
Men bara för att någon är bra så betyder det inte att den inte kan vara dålig, om någon är glad så betyder det inte att de inte kan vara allmänt ledsna ibland, om dom är roliga betyder det inte att dom inte kan vara Otroligt tråkiga. Allt det där kan man leva med och komma över, men om någon är sann, man litar på henne/honom, man lägger hela sitt förtroende på den, men en dag blir man sviken. För att en sann, kan också vara falsk.
Jag har iaf lärt mig en Massa saker om mina ''sanna,glada,roliga,braiga'' vänner/bästa vänner.
Ingen kan vara så som man har förväntat sig eller trott sig vara. En av hundra kanske, men inte dom som man minst förväntat sig.
Innan jag flyttade hade jag 13 kompisar som jag verkligen verkligen trodde var såå sanna.
Jag har lärt mig såå mycket, och jag ä¨r ändå glad för all skit som hände mellan dom och mej. Just för att , jag har lärt mig en massa nu.
Idag har jag kontakt med två av dem. Resten (11st) var, kompisar som jag inte hade så nära kontakt med men ändå väldigt bra kontakt med(dom som jag fattar att dom kunde ändå inte vetat) några andra var de som visste om mina problem men inte direkt fatta hela skiten, och tre av de elva var mina BÄSTA KOMPISAR. Ni vet sånna som man gör allt för och tror att dom gör allt för dej, sånna som du ska bo i samma lägenhet i en storstad med när ni båda har gått ut gymnasiet.
Speciellt en kompis(bästakompis), hon var liksom som en kompis jag såg min framtid tillsammans med. Vi skulle bo tillsammans, vi skulle göra samma saker, vi skulle leva livet,tillsammans. Men så blev/blir det inte riktigt. Hon var en sån som svek då och då . Hon hade riktig grov presentationsångest, ville vara bäst ( vilket hon aldrig lyckades med när hon var med mej) Och jag förstår att hon blev riktigt arg för det, då hon visste att jag är den som egentligen inte ens får släppa ut min hästsvans i skolan, och när jag gör det så är det jag som har snyggare hår än hon. Hon visste att det var jag som inte fick sminka mig, men sminkade mej snabbare och bättre och mer än hon. Det var jag som inte fick umgå med kompisar efter skolan men det var jag som hade mest kompisar i skolan medans hon hade mej , en till och en till, och resten var mina kompisar som hon lärde känna via mej och sa hej till då och då.
Okej...vilka är sanna kompisar, dom som står ut med dej hur jobbigt DU än har det?
Det är väl dom som ställer upp mest. Man går såå ofta på saker som man för stunden tycker innebär ''ställer upp för mig'' men nästa dag så är det borta. Men eftersom vi är så duktiga på att (nästan) bara minnas bra saker som har hänt oss så kan det ju vara lätt att glömma saker man har blivit besviken över. Så just därför tar man ofta fel.
Det finns dom som bara är nyfikna över ditt privata liv. Rätt som det är så tror du att dom bryr sig, och du vill så gärna ha någon att prata med så du bara häller en verbal diarre´ över den.
Det är egentligen rätt så lätt att fatta vem som bryr sig och vem som inte gör de, men bara om man inte är i sitsten själv. När man är i sitsen själv så inser man inte, allt går fort och sagt blir sagt, och gjort är gjort. Sen så ångrar man sig.
Men vissa är riktigt bra på att låtsas bry sig, och man fattar inte försen man har berättat att han/hon inte brydde sig egentligen.
Dom som bryr sig ser dig och att du har något du döljer som du behöver hjälp med. Eller bara någon att prata med. En bra lyssnare/vän tar dej åt sida, sätter sig ner med dej en stund och frågar. Säger vad den tror att vad den har märkt, och lägger till att du kan lita på henne/honom och att dom kan lyssna på dej och stötta dej vad du än säger.
Jag vill tacka mina två kompisar som har varit med mej ändå tills idag, och förmodligen/förhoppningsvis framöver också. Ni har varit med mej trots mitt konstiga liv, utan att låta allting iallafall komma över er också.
(kommer med fler inlägg om kompisar, det känns som om jag inte kom fram till det jag ville den här gången...)
Kommentarer
Trackback