eMSess

Idag så kom jag på en sak.
Jag har ju varit hos min förra fosterfamilj, den tillfälliga som jag bodde hos i tre månader drygt , på besök i några dagar..
Fostermamman som jag hade där, sa en sak om en liten fosterpojke dom har haft, som nu flyttat.
Lite fövånat sa hon, ja, han har vart' hos oss nu i tre månader, precis som ni(ja&min stora syster)...precis som ni.
Det känns mycket snabbare asså, känns som en månad.
Då sa jag samma här, jag har varit hos min fosterfamilj i tre månader nu, lika mycket som jag var hos er, och det känns också mycket kortare, och mindre på något sätt.
Ja, det var speciellt asså, när ni var här, sa hon.

Det är nog så det är, det är något alldeles speciellt om det känns så starkt på så kort tid. Kanske är det konstgjord kärlek om man ''planterar'' den?...Inget händer, man väntar, och när man väl känner av kärleken, då är det tiden som har avgjort det. Med tiden som har gått så har ditt ''frö'' vuxit, och vuxit klart. Alltså- konstgjord kärlek utan tillsatser?
Kärleken kanske inte är äkta, om det går flera månader/år och du fortfarande inte älskar någon/några, men du tror att du gör det, eller så vet du att du inte gör det, men säger för dig själv ''vänta lite till, allt blir bättre med tiden, snart älskar jag henne/honom/dem''.
själv tror jag att man älskar någon om man saknar den väldigt mycket om man är ifrån den. Man vill hellre vara med den personen och prata/inte göra någonting än att gå och göra någonting. När man känner att man vill ge utav sig själv till den personen(då menar jag att om man har varit ifrån en man älskar, så vill man inte bara till den för att själv må bra, utan man vet att den man älskar också mår bra av det, och då vill man ge den det,)
Men hur det började spelar faktiskt en roll. Om det börjar med att kärleken på något sätt kom ''automatiskt'' utan att man har pressat fram den, och utan att man ens har tänkt på det, eller om man har tänkt på det: '' vad gör jag här egentligen'' , ''älskar jag henne/honom/dem egentligen?'' , '' jag borde inte vara så petig, det klart de/han/hon är bra''
Vilka av de tre exempel man tar, så är det Tiden man väntar på. Man väntar på att den ska gå . För att man hoppas på att när den har gått, då ändras någonting.
Och efter ett tag så gör ju det, det automatiskt. Man har hunnit dela både dåliga och bra stunder tillbaka, och i våra hjärnor sparas alla bra&dåliga stunder, man vet att man har gått igenom dem med vissa eller en viss person, och man får en sorst säkerhet, som säger att det kommer gå bra framöver också om det har gjort det hittils.
Jag kan säga att det inte alltid behöver vara fel att starta kärlek till någon på ett sådant sätt, men det kan också vara det, i längden. Man kanske lever med eviga tankar om hur det skulle blivit om jag tagit ett steg framåt, istället för att stanna kvar, och om det skulle blivit bättre  då. Och jag kan faktiskt tycka att det är fel med kärlek som man har tvingat växa fram med hjälp av tiden. Den ska komma utan att man tänker på det...men har den kommit så har den, bara det är av rätt anledningar så är det okej.....men anledningen kan ju vara att man har låtit tiden gå.