eMSess

Och hundra år senare...........HEJ...

Har gått riktigt trögt nuförtiden, men men , Här e´ja..
Tänkte berätta lite om hur mina Två besök hos psykologen har gått.
Det var lite nervöst första gången, för att jag hade bara pratat med henne på telefon tidigare, och bildat en bild av henne i hjärnan. Hon såg faktiskt ut som hon lät. - Inget dåligt med det.
Det första hon sa när vi satte oss ned var .. Jaa...Jag vet IINGENTING om dej, ( ok....here we go again, let's start over da )
Oufh...Det är nästan det jobbigaste av allt, när man möter människor som ska jobba med dej framöver, och man måste berätta det  mesta så att det ska gå att jobba med dej, då måste du ju de, och det är inte så enkelt alla gånger.
Iallafall...Hon verkade bra, men efter varje fråga, och efter mina svar, så blev det hela tiden så långa pauser- pinsamma pauser. Jag kollar rakt ner i golvet, hon kollar ner rakt i golvet- en pinsam tystnad bara. Och under de dära tysta stunder så tänker ja oftast- gud, det ser inte ens ut som om hon funderar över det jag sa. Hon ser ju helt borta ut, får hon betalt för att stirra i golvet, så äre ett deam good job! Den gången ( den första)  så kändes det inte som om det var så speciellet, det kändes bara som om , det var onödigt att gå dit om vi bara kom så ''långt'' som vi gjorde den dagen- varenda dag.
Men nästa gång ( förra onsdagen ) så kändes det lite bättre. Hon ställde frågor som fick mig att fundera så det knakade. Hon frågade bland annat, vilka komplimanger mamma brukade ge  mig, Det tog en PINSAM evighet för mig att svara på den frågan, bl.a för att jag faktiskt inte kunde komma på något tillfälle och för att jag ville komma på något riktigt ''bra'' när ja svarade, men det gjorde jag inte. Jag sa bara som det var; att mamma kunde ge mig komplimanger om  saker jag gjorde som inte Andra gjorde, för det mesta. Till exempel om jag ´gjorde iordning något som inte min stora syster gjorde det, då fick ja komplimanger.
Sedan frågade hon mig vilka dååliga saker mamma brukade säga till mig. Jag ville bara skriva upp dem, det fanns såå mycket, och jag vet varför jag kunde dem så väl , för att de tärde i mig så hårt när de sas. Hur hon alltid komenterade min vikt, min tjocka rumpa, ojoj madina, borstar du aldrig tänderna? Jag som har haft narkoser har inte ens gulare tänder än du. Kolla vad fult du viket kläderna, Din stora syster- Ända sens hon var tre år, vek hon kläder som en husmor. Gud vad du är kort, du borde verkligen börja i någon lämplig sport.

Dagen innan det ( tisdags)  Så pratade vi just om hjärnan i skolan på biologin.
Läraren berättade om att innerst inne i vår hjärna så finns det en plats (Emotionellt minne - amygdala) där alla upplevelser sparas..så jag funderade över att  det är så att; alla dåliga saker som vi har varit med om samlas där, och ju mer tiden går desto djupare åker de minnen in. Men vid vissa tillfällen i våra liv kan dessa samlade minnen/bilder eller tankar komma up , dyka upp helt plötsligt. Vi förstår inte vad det är, och blir bara ledsna, för att någonstans långt långt inne, där alla faror vi har varit med om samlas kommer tillbaka ut på fel sätt. På ett sätt som vi inte förstår, vi kan göra saker vi inte rår för ( gråta/skratta) För att vi inte vet hur vi ska reagera , för att vi inte vet VAD vi ska reagera på.
Men iallafall, då sa vår lärare, att vissa personer går till en psykolog ibland, för att försöka rota i vad det är som stör dom.
...Då kändes det genast bättre, för att ibland så känders det lite awkward att jag gick hos en psykolog,,men men ...