eMSess

Min pappa, jag var hundra på att jag skulle inse hur mycket jag älskade dej, när jag varit ifrån dig ett tag.
Idag känner jag hur mycket jag inte bryr mig. Jag tycker att det är hemskt. Hur kan man inte älska sin egen far, som man har levt med i hela sitt liv? Ja, jag vet att bara för att man är släkt så behöver man ju inte tycka om varandra eller vara med varandra( eller vad tycker ni?) Ändå så känns det så fel och hemskt, jag önskar verkligen att jag saknade dej fruktansvärt mycket, och på så sätt veta hur mycket jag älskar dig. Men jag saknar inte dig, kanske, men det kvittar om jag får se dig igen eller inte. Kanske ändras det med tiden? Inte vet jag.
En till sak, är detta mitt fel, eller är det ditt, eller är det bådas, eller är det bara så som det blev, omständigheterna som gjorde att det blev som det blev? Att du inte fick ett jobb(du gjorde ju inte allt, och snarare inget för att få eller förtjäna ett men..) och att du inte fick chansen att utvecklas och bli en annorlunda, bättre person. Eller var det jag som inte lyssnade på dig, inte gjorde som du sa? Eller var det du. Du som var överkontrollerande, väldigt känslig och arg och sur och.mera arg.. Fanns det något som jag, du och/eller samhället kunde gjort för att undvika mina känslor för dig nu , och våran relation nu.
Jag önskar att saker var annorlunda, bättre.