Vänner som man inte glömmer bort.Som man inte kAn glömma bort
Jaa.. det finns alltid några/någon som man aldrig glömmer bort.
Någon som stått dig så nära, som om ni var samma person. Helt olika om man skiljer er åt, men oskiljaktigt lika ihop. Hur kan man då, vad man än har gått igenom glömma bort en sådan person?
Man klickar så bra att man inte kan göra vissa saker utan sin andra pusselbit. Man behöver den främst för att må bra. Man klarar av fysiska saker utan den. Men hon behövs ändå där, för att då ska, som sagt må bra..
Jag har gått igenom en hel del med dig(anonym). Mycket bra saker, men säkert lika mycket dåliga saker. Argument, där ingen har lyssnat på varandra, bara sagt sina egna åsikter, och sedan blivit sura på varandra. Och diskusioner där vi planerat, pratat, drömt, fantiserat och målat upp bilder, där vi ritade upp våra liv i framtiden. Gud vilka bra liv vi skulle få.
Både under våra ''planeringar'' och efteråt, så har jag tänkt mycket på dem. Att du skulle kunna leva upp till dem, men för mig skulle det vara tuffare med tanke på min hemsituation och mina stränga föräldrar. Det skulle aldrig gå, hur mycket jag än ville och önskade, aldrig. Speciellt om det var med dej jag skulle flytta ihop, mina föräldrar hatade dig. Du var dålig för mig. ( nu kanske det låter som vi var ihop eller ngnting, men det var min bästa kompis...x) ) Jag undrade även om jag skulle vara beredd att lämna familjen då vi skulle flytta. För att jag ville det så gärna, och mina föräldrar hindrade min framtid. Men nej, om din mamma/ pappa skulle komma hälsa på och se hur du /vi bodde, då ville jag att mina också skulle göra det. Men en sån möjlighet fanns inte. Tyfuckingvärr... jag ville byta liv med dig, du hade din frihet, jag kämpade för min. Men ändå var du min kompis, fan vad jobbigt att umgås med någon som är så olik en själv. Men det var också därför som vi var så 'bra' tillsammans, man ska inte vara lika om man ska vara kompisar, bra kompisar.
Någon som stått dig så nära, som om ni var samma person. Helt olika om man skiljer er åt, men oskiljaktigt lika ihop. Hur kan man då, vad man än har gått igenom glömma bort en sådan person?
Man klickar så bra att man inte kan göra vissa saker utan sin andra pusselbit. Man behöver den främst för att må bra. Man klarar av fysiska saker utan den. Men hon behövs ändå där, för att då ska, som sagt må bra..
Jag har gått igenom en hel del med dig(anonym). Mycket bra saker, men säkert lika mycket dåliga saker. Argument, där ingen har lyssnat på varandra, bara sagt sina egna åsikter, och sedan blivit sura på varandra. Och diskusioner där vi planerat, pratat, drömt, fantiserat och målat upp bilder, där vi ritade upp våra liv i framtiden. Gud vilka bra liv vi skulle få.
Både under våra ''planeringar'' och efteråt, så har jag tänkt mycket på dem. Att du skulle kunna leva upp till dem, men för mig skulle det vara tuffare med tanke på min hemsituation och mina stränga föräldrar. Det skulle aldrig gå, hur mycket jag än ville och önskade, aldrig. Speciellt om det var med dej jag skulle flytta ihop, mina föräldrar hatade dig. Du var dålig för mig. ( nu kanske det låter som vi var ihop eller ngnting, men det var min bästa kompis...x) ) Jag undrade även om jag skulle vara beredd att lämna familjen då vi skulle flytta. För att jag ville det så gärna, och mina föräldrar hindrade min framtid. Men nej, om din mamma/ pappa skulle komma hälsa på och se hur du /vi bodde, då ville jag att mina också skulle göra det. Men en sån möjlighet fanns inte. Tyfuckingvärr... jag ville byta liv med dig, du hade din frihet, jag kämpade för min. Men ändå var du min kompis, fan vad jobbigt att umgås med någon som är så olik en själv. Men det var också därför som vi var så 'bra' tillsammans, man ska inte vara lika om man ska vara kompisar, bra kompisar.
Kommentarer
Trackback
