eMSess

Äntligen hinner jag sätta mig och skriva en stund, nu ska jag skriva om det jag egentligen skulle skrivit igår morse...

Jag bestämde mig för att ge TH en egen kategori, med tanke på att dom funnits med mig under hela ,min journey och överallt.
I mina öron, i mitt skåp, i mitt huvud, på mina mappar&pärmar, i mina fickor(awkward), i mina tankar, i min ipod, i mitt hjärta..aa practically över allt förutom i mitt eget hem, o i mitt rum. För där tog det stop, ja kunde inte gå längre än att ha bilder på TH under madrassen och låtar i ipoden, (och så fanns ju datorn jag hela tiden kollade på alla Vid's på, jag gick tillochmed upp fem på morgonen,eller fyra om jag visste att pappa skulle vara vaken vid fem, och kollade på videoklipp med TH)
Om det inte hade tagit stop i mitt eget hem då skulle mitt rum vara proppat med bilder låttexter mm på väggarna (bl.a), men pga den feta väggen som blockerade min frihet för mig och gjorde saker som jag så HEMSKT gärna ville göra totalt omöjliga för mig så var det också omöjligt. Mot pappas och mammas vilja kunde jag inte bara fritt glo in i datorn/tv:n där jag ser TH utan att de antingen komenterar det eller förbjuder mig det helt. Det var absolut en av de sakerna som gjorde mig mest arg på slutet av tiden med min familj. TH fanns omkring mej vart jag än var, vart jag jag än skulle, även om inte alla objekten(sakerna man såg som tex bilder) så fanns de i min hjärna. Jag var så galen, just den tiden då TH skulle komma till hovet till stockholm. Jag väntade med att fråga mamma om jag fick gå ända tills sista dagen innan  biljetterna släpptes.
Klockan var runt tio på kvällen, jag tänkte att ''någonstans så måste ju mamma fattat hur mycket det betyder för mig'' . Mamma var kvar i köket tillsammans med mig, nu hade jag det perfekta tillfället att säga det. ( Jag tog ut den lilla sopkvasten ur skåpet under diskhonret så att jag skulle vara lite snäll mitt i också, o började sopa köksgolvet medans ja började prata)
Ungefär såhär lät det: ''Mamma.......det är en sak jag hemskt gärna vill, mer än något annat, och du bara måste säga ja, jag gör allt för dig , varje dag om du säger ja, ja ska ta över allt du gör ( vilket i stort sätt var sätta på tvätten, laga mat, och passa min lillebror, allt annat var redan gjort av mig och storasyrran)..du kommer itne behöva göra ngnting, o ja kommer aldrig göra dej arg ALDRIG''(gråten i halsen, sopar ena hörnet)
Mamma: ''Men skynda dej då och säga nu då! ''
- ''Imorgon släpps biljetterna till Tokio hotel och det blir sista dagen jag lovar, sen kommer dom inte finnas längre så du måste säga ja,idag.''
-Tokio Hotel, vilka är det?( ja vet att hon vet vilka det är, men ja säger inte emot, ja måste ju få åka :O )
- Det är ett band från tyskland.....
-nej..
Jag börjar gråta (osynligt gråt) för att jag hade dragit ut på å fråga henne på sååå länge, just för att jag var rädd för svaret som jag visste redan från dag ett att jag skulle få.
Det var inte det enda tjatet, hon såg sedan att jag grät och kallade mig för psykiskt sjuk, ''men gå bort nu, du är fan sjuk, gå säg det till din pappa så får du höra vad han har o säga. ( vilket betyder säg det till honom så du får straffet du förtjänar för en sådan vilja som att gå på en konsär med ett killband ensam till stockholm) (och straff betyder.............
när pappa hör att jag och mamma bråkar (pratar högt) vill han gärna blanda i sig, ''vad äre hon vill?''
-''Hon står här o tjatar om å få åka o se på ett killband ensam i stockholm, jag sger något till mamma som pappa uppfattar som kränkande för mamma, en stor hand flyger mot mig och jag känner hur färgen i ansiktet stiger, så jäävla pinsamt, stå här och bli slagen för en sådan sak.
Jag skiter i slaget, fan vad ful säger jag till mamma. för att det var sån hon var de senaste fem  månaderna , sådan var hon inte förut, förut så skyddade hon oss ifrån pappa och skvallrade aldrig om det vi sa/gjorde, o just då var det tvärtom.
Pappa tar snabbt tag i min vänster arm så hårt att det känns som någon gör ''tusen nålar och klämmer i dej samtidigt) sen sparkar han på mitt högra smalben med sin vänstra fot, jag ramlar och stödjer mig på köksbänken. Jag kollar bara rakt ner och låtsas som att ''fan var det allt eller, det där gjorde inte alls ont'' bara för att göra honom sur och arg, han vrider nästan sönder mitt öra och undrar hur jag ens kan komma på tanken o en fundera över en sån sak.
Besviken, arg, ledsen, sur, skadad och deprimerad går jag upp till toan. Släcker ljuset ,låser,flyttar mattan till hörnet, sätter mig, biter i min vita handuk och gråter.
Det som gör mest ont är att alla andra  får men inte jag, och det andra är att det känns så jävla försent, imorgon när jag har vaknat är det försent liksom. Som vanligt vill jag bara försvinna från jorden lämna allt, men jag vägrar tappa hoppet, o jag vet att jag nån gång kommer få träffa dom o verkligen verkligen träffa dom, så då kan jag ju inte bara dö heller. Jag måste ju leva kvar tills jag träffat dom fan.
Fan vad orättvist, det är så orättvist...