eMSess

I mitt drömliv skulle det vara ; dom viktigaste sakerna i mitt liv i framtiden kommer vara '' min familj(inte den ja skapar sj, den som jag kom ifrån), mitt jobb.. och min egen familj.

Att skaffa jobb och egen familj låter väl easy to say.
Men hur kommer det bli med min familj, med min biologiska familj? Kommer jag våga ta mina steg in i framtiden, utan att dom står i vägen och hindrar mig?  Om jag till exempel ska ta studenten, då kommer dom (säkert) inte vara med. Dom kan ju det om jag vill. Men hur lätt är det att vilja en sån sak? Om man  vet att man har sårat dem. Även om jag är Fast medveten om att jag gjorde rätt , genom att lämna dom. Jag skulle inte känna mig något annat än dum, elak och självisk. Eller om jag sedan läser vidare, jag kanske fortfarande inte är beredd på att träffa dom, och då kommer jag att önska att dom var där, stöttar mig och är stolta över mig. Jag vill inte leva mitt liv utan att dom finns med i det. Dom finns ju med i mitt liv, i mitt hjärta, men fysiskt gör dom inte det.

Tillbaka till livet hos min Biologiska familj;
Det jag såg framemot var alltid framtiden. Låångt fram i tiden.
För att jag trodde att där skulle allting nångång ta slut. Jag ska få min utbildning, skaffa jobb, och eftersom jag vill ha familj osv, då är det väl inte en sån stor fara att välja en man som kommer från samma land som jag(det var det enda som pappa kunde tänka sig) , bara jag aktar mig ifrån att välja en man som min pappa så blir det bra. Annars kanske jag inte ens behöver en man, jag kanske bestämmer mig för att vara singel, och adoptera ett/två/tre barn, det finns ju så många som behöver en förälder/ föräldrar.

Men idag vill jag inte ens tänka så långt, visst kan man drömma sig bort, om hur ens framtid ska se ut, men jag Längtar inte lika mycket.
För att jag inte Behöver bli stor snabbt, jag har det bra nu också, lev i nuet liksom.
Men då så var jag nog tvungen att leva i ''dået'' för att ens en gång överleva. Något slut skulle ''eländet'' väl få.

..Det var en utav sakerna som jag pratade med psykologen om idag.
Om vad jag vill göra i min framtid.
Mitt svar var- Jag vet inte.    .. faktiskt så vetjag längr inte, jag ville göra massvis förut, när jag levde så dåligt, just för att jag längtade så, till ett eget och normalt liv.
Då sa hon; men det behöver inte vara  något sånt, du kanske bara önskar dig något.
.SÅ trött som jag var, önskade jag bara att hon aldrig frågade den frågan. Det fanns ju så mycket.
Men jag förkortade det hela bara, och sa bara de saker som jag önskar, som gäller mest bara för mig.
Flytta utomlands, N.Y eller L.A , ett jobb, efter en välutbildning, skaffa familj.
Då frågade hon mig om jag skulle skaffa en muslimsk man.
Mitt svar: Jag skulle helst vilja ha en man som tänker ungefär som jag. Män som har blivit uppfostrade till muslimer, kan bara väldigt arga, eftersom de sedan de var väldigt små har fått en bild av hur deras liv efter döden kommer se ut, att de måste göra som Gud vill, och då kan de blir störda av det och arga. Just för att de är så insatta att någonting dåligt kommer hända dem om de inte gör som Gud säger. Men de som väljer sin religion själva är inte likadan, i alla fall de flesta, de har valt sin religion själva, av egna vilkor, då har de ingen anledning till att bli arga.

Sedan frågade Psykologen hur det var i min fosterfamilj, med regler och så. Jag berättade lite småsaker, (som handlade om ansvar och så ) och sen berättade jag en liten ''regel'' som de har i min fosterfamilj.
- Hälsan kommer först, Skolan sen, och sedan fritiden.
Då sa hon, ''ja, det är ju det som är viktigast, eget ansvar och att få vara fri att ansvara. Ansvara man för sin egen skola(skolgång menade hon) så gör man det bäst, om man anvarar för sin hälsa så gör man det, och om man ansvarar för sina kompisar- vilka, hur många, hurudana man vill ha, så gör man det bäst. Gör man inte det- då gör man inte det.


- Komentera gärna mer, och tyck till om det är något ni vill säga någonting om! 
                  (: