Drömmar
Min psykolog däremot tycker att det är jätteviktigt med drömmar, hon säger att- '' Mycket av saker som vi drömmer reflekterar saker som vi lever i''
Och det är ju sant för det mesta. Jag tror att drömmar är saker som vi både bär på dagligen och inte bär på.
Saker som till exempel finns långt inne hjärnan som vi inte längre minns, och som dyker upp sedan i våra drömmar. Man känner igen det från någon annanstans men kan inte minnas var... Men ja tycker iaf inte att drömmar säger oss något speciellt..
vad tycker du?
en plats där jag vill stanna
Jag vet iförsig att en sådan plats har jag hos min mamma. Hos henne vill jag stanna, hos henne känner jag mig trygg och det finns ingen annan plats där jag hellre skulle vilja vara än i hennes famn.
Men jag är inte det. Jag har anledningar till det. Så jag söker mig hela tiden till en plats som kan ersätta mammas. Inte fylla ut hennes plats, såklart. Men bara vara den platsen för mig, så länge.
Är den platsen en riktig plats, ett ställe, som en stad, ett hus eller ett rum? Eller är den platsen mera själslig, som en plats i någons hjärta?
När jag igår var på väg att besöka huset där jag och min stora syster bodde, hos den tillfälliga fosterfamiljen så tänkte jag '' Äh , det här kommer inte vara något speciellt, den familjen har fått en plats i mitt hjärta, den finns inte i det här huset''.
Men någonting hände ändå när vi kom fram. Jag gick ensam upp på övervåningen, upp för trappan, jag hade lovat mig själv att inte börja gråta, det skulle ju vara urfånigt, med tanke på att det bara är en '' plats''.
Men jag kunde inte hjälpa det, uppför trappan, när trapporna knackade så bekant och jag såg framför mig, mig och min stora syster gå upp för dem på väg in till det lilla rummet som vi fick, kom tårarna.
Det är nog psykologiskt, att alla minnen har skapats där, lukter, bilder och ljud gör att man minns så klart, och så tydligt. Så platser är nog bara platser...Platser som gör att människors platser i våra hjärtan känns mera klart, och tydligare.
hejsvejs
Med inlägget ''ja behöver inte vara en slampa för att må bra'' så menade jag inget illa om vissa flickor som flyttar hemifrån. Det är inte så enkelt som det kanske verkade, det är mycket speciellt och invecklat.
Man ser dem inte överallt, men de finns, jag försöker bara beskriva saker och ting med rätt ord, let's face it. I dagsläget så ser nästan ingen på orden ''slampa, cp, könsord mm.'' som man kanske gjorde förr.
Det blev tydligen så att några tog upp inlägget och undrade just om den saken - vadå tjejer som flyttar ut blir slampor?
om man slår upp ordet slampa så får man se att översättningen blir ung så här: kvinna som (till sitt uppträdande l. yttre) är vårdslös l. slarvig l. snuskig, slarva l. "lortlolla";
Men så ser de flesta inte på ordet idag, så som flera andra ord, pga av ''missbrukningar'' av ord så tappar de betydelse.
Jag ska ta ett exempel, och jag är inte rädd för och göra det heller: Jag känner till flera flickor som har lämnat sin familj, precis som jag. Och det finns en stor skillnad mellan dessa tjejer ja vet om, och mig. Man kan bara inte ' inte se det. För det första så tycker jag att vissa anledningar till att lämna sin familj är fel. Och då menar ja inte att man bara flyttar hemifrån, utan man bryter upp med sin familj helt.
Det är två tjejer som jag har hört, om deras förflutna. När jag sedan gick därifrån så var min första tanke- fan vilka slampor, som lämnar sina familjer Bara för någon kille som de har träffat två gånger. Och jag är inte den enda att tänka så.
Men det jag kom fram till i det dära inlägget var att, dessa tjejer kanske får skuldkänslor sen över vad de har gjort, och gör sedan saker som ses som ännu slampigare, bara en humanistiskt grej- gör ännu ''värre'' saker(som det skulle setts som i deras biologiska familjer) bara för den dära känslan att - '' sån här frihet skulle jag inte få hemma'' .
Konstgjord kärlek?
Jag har ju varit hos min förra fosterfamilj, den tillfälliga som jag bodde hos i tre månader drygt , på besök i några dagar..
Fostermamman som jag hade där, sa en sak om en liten fosterpojke dom har haft, som nu flyttat.
Lite fövånat sa hon, ja, han har vart' hos oss nu i tre månader, precis som ni(ja&min stora syster)...precis som ni.
Det känns mycket snabbare asså, känns som en månad.
Då sa jag samma här, jag har varit hos min fosterfamilj i tre månader nu, lika mycket som jag var hos er, och det känns också mycket kortare, och mindre på något sätt.
Ja, det var speciellt asså, när ni var här, sa hon.
Det är nog så det är, det är något alldeles speciellt om det känns så starkt på så kort tid. Kanske är det konstgjord kärlek om man ''planterar'' den?...Inget händer, man väntar, och när man väl känner av kärleken, då är det tiden som har avgjort det. Med tiden som har gått så har ditt ''frö'' vuxit, och vuxit klart. Alltså- konstgjord kärlek utan tillsatser?
Kärleken kanske inte är äkta, om det går flera månader/år och du fortfarande inte älskar någon/några, men du tror att du gör det, eller så vet du att du inte gör det, men säger för dig själv ''vänta lite till, allt blir bättre med tiden, snart älskar jag henne/honom/dem''.
själv tror jag att man älskar någon om man saknar den väldigt mycket om man är ifrån den. Man vill hellre vara med den personen och prata/inte göra någonting än att gå och göra någonting. När man känner att man vill ge utav sig själv till den personen(då menar jag att om man har varit ifrån en man älskar, så vill man inte bara till den för att själv må bra, utan man vet att den man älskar också mår bra av det, och då vill man ge den det,)
Men hur det började spelar faktiskt en roll. Om det börjar med att kärleken på något sätt kom ''automatiskt'' utan att man har pressat fram den, och utan att man ens har tänkt på det, eller om man har tänkt på det: '' vad gör jag här egentligen'' , ''älskar jag henne/honom/dem egentligen?'' , '' jag borde inte vara så petig, det klart de/han/hon är bra''
Vilka av de tre exempel man tar, så är det Tiden man väntar på. Man väntar på att den ska gå . För att man hoppas på att när den har gått, då ändras någonting.
Och efter ett tag så gör ju det, det automatiskt. Man har hunnit dela både dåliga och bra stunder tillbaka, och i våra hjärnor sparas alla bra&dåliga stunder, man vet att man har gått igenom dem med vissa eller en viss person, och man får en sorst säkerhet, som säger att det kommer gå bra framöver också om det har gjort det hittils.
Jag kan säga att det inte alltid behöver vara fel att starta kärlek till någon på ett sådant sätt, men det kan också vara det, i längden. Man kanske lever med eviga tankar om hur det skulle blivit om jag tagit ett steg framåt, istället för att stanna kvar, och om det skulle blivit bättre då. Och jag kan faktiskt tycka att det är fel med kärlek som man har tvingat växa fram med hjälp av tiden. Den ska komma utan att man tänker på det...men har den kommit så har den, bara det är av rätt anledningar så är det okej.....men anledningen kan ju vara att man har låtit tiden gå.
Vänner som man inte glömmer bort.Som man inte kAn glömma bort
Någon som stått dig så nära, som om ni var samma person. Helt olika om man skiljer er åt, men oskiljaktigt lika ihop. Hur kan man då, vad man än har gått igenom glömma bort en sådan person?
Man klickar så bra att man inte kan göra vissa saker utan sin andra pusselbit. Man behöver den främst för att må bra. Man klarar av fysiska saker utan den. Men hon behövs ändå där, för att då ska, som sagt må bra..
Jag har gått igenom en hel del med dig(anonym). Mycket bra saker, men säkert lika mycket dåliga saker. Argument, där ingen har lyssnat på varandra, bara sagt sina egna åsikter, och sedan blivit sura på varandra. Och diskusioner där vi planerat, pratat, drömt, fantiserat och målat upp bilder, där vi ritade upp våra liv i framtiden. Gud vilka bra liv vi skulle få.
Både under våra ''planeringar'' och efteråt, så har jag tänkt mycket på dem. Att du skulle kunna leva upp till dem, men för mig skulle det vara tuffare med tanke på min hemsituation och mina stränga föräldrar. Det skulle aldrig gå, hur mycket jag än ville och önskade, aldrig. Speciellt om det var med dej jag skulle flytta ihop, mina föräldrar hatade dig. Du var dålig för mig. ( nu kanske det låter som vi var ihop eller ngnting, men det var min bästa kompis...x) ) Jag undrade även om jag skulle vara beredd att lämna familjen då vi skulle flytta. För att jag ville det så gärna, och mina föräldrar hindrade min framtid. Men nej, om din mamma/ pappa skulle komma hälsa på och se hur du /vi bodde, då ville jag att mina också skulle göra det. Men en sån möjlighet fanns inte. Tyfuckingvärr... jag ville byta liv med dig, du hade din frihet, jag kämpade för min. Men ändå var du min kompis, fan vad jobbigt att umgås med någon som är så olik en själv. Men det var också därför som vi var så 'bra' tillsammans, man ska inte vara lika om man ska vara kompisar, bra kompisar.
Tänker inte på dej, ty,fucking'värr
Idag känner jag hur mycket jag inte bryr mig. Jag tycker att det är hemskt. Hur kan man inte älska sin egen far, som man har levt med i hela sitt liv? Ja, jag vet att bara för att man är släkt så behöver man ju inte tycka om varandra eller vara med varandra( eller vad tycker ni?) Ändå så känns det så fel och hemskt, jag önskar verkligen att jag saknade dej fruktansvärt mycket, och på så sätt veta hur mycket jag älskar dig. Men jag saknar inte dig, kanske, men det kvittar om jag får se dig igen eller inte. Kanske ändras det med tiden? Inte vet jag.
En till sak, är detta mitt fel, eller är det ditt, eller är det bådas, eller är det bara så som det blev, omständigheterna som gjorde att det blev som det blev? Att du inte fick ett jobb(du gjorde ju inte allt, och snarare inget för att få eller förtjäna ett men..) och att du inte fick chansen att utvecklas och bli en annorlunda, bättre person. Eller var det jag som inte lyssnade på dig, inte gjorde som du sa? Eller var det du. Du som var överkontrollerande, väldigt känslig och arg och sur och.mera arg.. Fanns det något som jag, du och/eller samhället kunde gjort för att undvika mina känslor för dig nu , och våran relation nu.
Jag önskar att saker var annorlunda, bättre.
Att tänka på innan man går och lägger sig ;
De har tänk på alla där hemma som slagna, och de inte kan göra någonting åt det unless de VET någonting, fast än de vet någonting. Dvs bevis. De går och lägger sig, innan de kan somna så tänker de på dessa barn, som råkar illa ut där hemma, de vet om de, men kan ingenting göra.
Jag har en kompis som jag har tänkt på innan jag somnat. En kompis som jag vet råkar illa ut. Om jag inte hade varit i samma position som hon, hade jag gjort någonting åt det?? Jag menar, nu när jag har varit med om ungefär samma sak som hon går igenom, så vet jag ju hur det kändes. Man är så desperat ute efter hjälp, ´man vet att hjälpen finns där, men man kan bara inte ta emot den. - Av flera orsaker. Men det är just dessa orsaker som de som inte har varit med om samma sak inte kan förstå. Så de får ångest över att tänka så mycket på det här barnet de vet råkar illa ut, så de vill göra någonting åt det, och gör fel saker åt det. Som att säga till socialen att de är oroliga för detta barn, eller gör en anmälan.
Jag försöker säga att jag kan förstå varför de begår de misstagen, men jag försöker också ge dem ''tips'' över vad man ska göra istället. Vissa gör sina misstag av att de vet för mycket för att bli av med sina jobb, in case de inte säger någont/ gör en anmälan.
Iallafall, de som dessa bör göra är att prata med den som de är oroliga över. Kanske själva ta reda på saker som denne kan göra ifall de har det dåligt, eller bara länka om någon som vet, som de kan prata med. För att saken blir ALDRIG bättre av om man skrämmer den som är utsatt, med att göra en anmälan till exempel, den blir bara räddare och drar sig mera undan än någonsin.
Det är bara den utsatte som vet bäst om hur hon/han har det , och som vet bäst om vad som är bäst för henne/honom. Därför , berätta bara vad hon/han kan göra OM hon/han har det dåligt hemma.
Här är saker som hon /han kan göra:
- 1. Få en hjälp för Hela familjen
- 2. Få en kontakt familj som den kan bo hos i kanske en helg i månaden
- 3. Flytta med föräldrars medvetenhet
- 4. Flytta under skyddad indentitet, utan att dina föräldrar vet var du befinner dig
Vad du än vill göra av dessa fyra saker så måste du kontakta socialen i slutändan. Men eftersom socialens plikt är att agera och gripa in, så fort som de känner av att du behöver hjälp så är det bäst att av någon annan ta reda på hur alla dessa fyra saker går till och vad de innbär. Det är VÄLDIGT viktigt att göra det, för att du bör vara beredd på allting som kommer att hända, annars kan du bli otroligt besviken, arg och ledsen. Och oftast om man ångrar sig, är vägen tillbaka OBESKRIVLIGT hårdare än vägen framåt.
Du kan ta reda på hur de här fyra sakerna går till genom att ringa antigen elektra i stockholm, det är en organisation som jobbar med ungdomar som lever under hedersrelaterade hem.
Du kan ringa en tjej/kvinnojour som jobbar inom ditt län. I värmland vet jag att det finns en ny jour, som till skillnad från andra myndigheter inte har någon anmälningsplikt. De är verkligen jättebra att prata med, och kan ge dej all information som du behöver - Utan att agera så länge du inte vill det, Om du ringer och berättar om dig, och frågar en massa saker(du behöver inte ens säga vad du heter) , tar reda på en massa saker, så kan du efter flera samtal/möten ändra dej, och säga '' nej det här är inte det rätta för mig, jag ska välja en annan väg'' .
här är deras hemsida
Hugshugs!
min älskade mamma
Min kudde som jag har fått nu, luktar du. Din doft, ditt hår och ditt hårbotten. Du måste ha gråtit på den. Jag vill behålla doften så länge som det går. Om den försvinner så har ännu en del av dej förvunnit, även om du alltid kommer att finnas där. Jag saknar att krama om dig. Dina lena, mjuka kalla armar och när du strök mig försiktigt över ryggen, magen eller huvudet med dina varma händer. Jag saknar ditt envisa du, jag saknar att längta till att krama dig, komma till dej och du puttade undan mig. Jag saknar att du aldrig sa jag älskar dig. Jag saknar att jag trots det, ändå visste att du gjorde. Jag vill veta det nu också.
min lillalörda'
Nu har jag vaknat och ätit frukost.
Ska inte göra så mycket än att åka iväg lite nu och shoppa, sen blir det plugg plugg, förhoppningsvis. I need it.
Jag ska fundera lite över vad jag ska skriva i nästa inägg..
Pusspuss
RÖSTARÖSTARÖSTA
Tokio Hotel är nominerade under kategorierna Headliner och Best act ever !
Alla Th fans, RÖSTA!
Nu är det bara 21 dagar kvar.. Klart dom kommer få priis! ;)
Men nu ska ja soova, gonattgonatt <3
http://ema.mtv.se/vote/#_273835727
Love to The Hills!
Det var ready set go, och den passade in perfect!
Längtar tills säsong Fyra kommer, har i försig sett de första tie, men det är mycket mysigare att kolla på tv ..
Hejheejleverpasteeej!
Grameen Bank -mikrolån
En Supergrym organisation- why not do this? Ge bort en liten present till någon som verkligen behöver den.
Själva organisationen heter Grameen bank, och ligger i Bangladesh.
Det funkar så att , man lånar ut en liiten summa till fattiga personer, utan att kräva någon säkerhet dvs att du kanske inte ens får tillbaka dom (även om det var ett lån) . Det finns ingen säkerhet- men en stor sannolikhet. För att små pengar som en femhundra spänn för oss, kan vara jättestora pengar för några andra i något annat fattigt land.
På så sätt ger man de som pengarna går till en chans att starta eget. Och det kanske inte bara är bra för personen som pengarna har gått till. Utan även- folk som kanske hjälper till henne/honom med jobbet, kanske en fabrik?
Men också därför så vet man inte om man får tillbaka sina pengar som man har lånat ut eller inte, för att den som fått lånet kanske inte satsar alla pengar på att försöka göra något som hon'/han sedan kan leva på, men det kanske inte blir något. Eller den som fått lånet kanske gör sig av med pengarna på alkohol, ciggaretter, droger, vad vet jag..
Men som sagt så finns ju sannolikheter där eller hur?
Han som grundade organisationen heter Muhammad Yunus och fick ett Nobelpris 2006.. Hur grym som helst säger jag bara, Ärligt talat, hur går det egentligen med alla pengar som går till mat till de fattiga ? Maten kommer en vecka, eller en månad, sen då? Gör någonting som håller i längden!
Det här var en av de bästa grejerna jag har hört! Man get fattiga en möjlighet att skaffa arbete och därmed kunna försörja sig och andra , sin familj tex.
http://www.grameenfoundation.org/get_involved/
Teachers, oh teachers
När min lärare, också min skolsköterska och skolkurator, gjorde anmälan till socialen, blev jag lika arg varje gång. ( Det hände två-tre gånger)
fyfan, vad arg jag blev.
Men nu så känns det som om de bara ville mitt bästa, även om ja kan minnas min rädsla om att socíalen skulle göra något fel, som att ringa hem eller något sånt.
Första gången kom min skolsköterska till en lektion, ropade på mig och sa att jag skulle följa med henne. På vägen till expeditionen med henne såg jag att hon grät. WTF?!
När vi kom fram så gick vi mot rektorns rum, medans hon höll i handtaget sa hon '' - förlåt mig, förlåt. Men jag kan inte göra NÅGONTING annat, jag kan inte gå hem och sova och veta att en tjej mår dåligt där ute''
När hon öppnade satt två socialsekreterare där inne. Skolsköterskan hade gjort en anmälan.
.. Den gången sa jag att allt var bra, och att skolsköterskan måste ha missförstått.
En av socialsekreterarna förklarade allt för mig. Att mina föräldrar inte skulle få reda på detta ''möte'' och att om det skulle bli fler anmälan, så är det inte så att dom kommer gripa in då heller.
*pust ut med hjärtat i halsgropen, skakandes gick jag därifrån.
*kan berätta om de andra gångerna ngn annan gång.
Jag förstår iallafall skolpersonalen mera idag än vad jag gjorde då.
Då ansåg jag att de var egoistiska och bara tänkte på sig själva och var rädda för att bli av med sitt jobb, igen bryr sig vilka konsekvenser Jag får.
Men som sagt, det är ju inte så kul att misstänka något som man kanske kan få stopp på..
Kram&goodnightie
Ska nog börja skriva upp mina planer..
Men jag ska gå upp extra tidigt imorgon, och försöka skriva NÅGOT vettigt..
Jag behöver inte vara en slampa för att må bra!
Jo, jag har tänkt lite...
Jag funderade När det var som jag inte hade skuldkänslor över att ha lämnat familjen.
Det var en gång jag var glad som jag funderade över det. - Just nu är jag så lycklig, vad är det som händer när jag inte är det egentligen, vad är det som gör att jag inte alltid kan känna mig såhär.
För det första så är det ju såklart att jag saknar dom. Men det finns en till anledning.;
Då jag är fullkomligt glad, och inte känner några som helst skuldskänslor, är då jag har kul, och är mig själv.
Då jag är ledsen, är då jag inte gör någonting alls, eller har ''intekul'' . Det var det jag gjorde hemma för det mesta ''hadeintekul'' , så det är därför som jag blir ledsen. För att jag tänker '' nu har jag ju inte kul, då kunde jag förfan lika gärna kunnat stannat hemma och haft ''intekul'' .
Det är också när jag gör alla sakerna som jag inte fick hemma, typ sminkar mig, har på mig kläder som jag trivs i, som jag inte ångrar att jag flyttade.
Då tänkte jag på alla tjejer som jag har tyckt är ''slampor'' . - De som jag ansåg hade flyttat ifrån sin familj ( på samma sätt som jag) och sedan blivit ''slampor'' , alltså uttnyttjar sig av sin frihet. Går över gränsen. Så så att man kan tänka, lämnar man sin familj för det där?
Det är exakt en sådan tjej jag har varit rädd att se ut som i andras ögon bara föra att jag har lämnat min familj.
För första gången förståd jag mig på vad dessa tjejer gör. Det vill må bra. Och dom gör det på ett sätt som jag låter bli att göra, och istället mår dåligt. - De gör MERA ''saker'' än vad de hade velat göra när de väl har fått sin frihet, går över gränsen liksom. Det kanske är deras sätt att övertyga sig själva om att de gjorde rätt med att lämna sin familj. För att annars så skulle de aldrig fått göra Di&dass(dittan&datten)
Jag misstar mig kanske HELT, men om det nu var så, då ska jag akta mig ifrån att turn out to one of them. Jag ska leva som jag vill leva inte mer eller mindre. Jag behöver inte vara en slampa för att må bra! Jag önskar att alla tjejer insåg det.
Framtidens ''viktigheter''
I mitt drömliv skulle det vara ; dom viktigaste sakerna i mitt liv i framtiden kommer vara '' min familj(inte den ja skapar sj, den som jag kom ifrån), mitt jobb.. och min egen familj.
Att skaffa jobb och egen familj låter väl easy to say.
Men hur kommer det bli med min familj, med min biologiska familj? Kommer jag våga ta mina steg in i framtiden, utan att dom står i vägen och hindrar mig? Om jag till exempel ska ta studenten, då kommer dom (säkert) inte vara med. Dom kan ju det om jag vill. Men hur lätt är det att vilja en sån sak? Om man vet att man har sårat dem. Även om jag är Fast medveten om att jag gjorde rätt , genom att lämna dom. Jag skulle inte känna mig något annat än dum, elak och självisk. Eller om jag sedan läser vidare, jag kanske fortfarande inte är beredd på att träffa dom, och då kommer jag att önska att dom var där, stöttar mig och är stolta över mig. Jag vill inte leva mitt liv utan att dom finns med i det. Dom finns ju med i mitt liv, i mitt hjärta, men fysiskt gör dom inte det.
Tillbaka till livet hos min Biologiska familj;
Det jag såg framemot var alltid framtiden. Låångt fram i tiden.
För att jag trodde att där skulle allting nångång ta slut. Jag ska få min utbildning, skaffa jobb, och eftersom jag vill ha familj osv, då är det väl inte en sån stor fara att välja en man som kommer från samma land som jag(det var det enda som pappa kunde tänka sig) , bara jag aktar mig ifrån att välja en man som min pappa så blir det bra. Annars kanske jag inte ens behöver en man, jag kanske bestämmer mig för att vara singel, och adoptera ett/två/tre barn, det finns ju så många som behöver en förälder/ föräldrar.
Men idag vill jag inte ens tänka så långt, visst kan man drömma sig bort, om hur ens framtid ska se ut, men jag Längtar inte lika mycket.
För att jag inte Behöver bli stor snabbt, jag har det bra nu också, lev i nuet liksom.
Men då så var jag nog tvungen att leva i ''dået'' för att ens en gång överleva. Något slut skulle ''eländet'' väl få.
..Det var en utav sakerna som jag pratade med psykologen om idag.
Om vad jag vill göra i min framtid.
Mitt svar var- Jag vet inte. .. faktiskt så vetjag längr inte, jag ville göra massvis förut, när jag levde så dåligt, just för att jag längtade så, till ett eget och normalt liv.
Då sa hon; men det behöver inte vara något sånt, du kanske bara önskar dig något.
.SÅ trött som jag var, önskade jag bara att hon aldrig frågade den frågan. Det fanns ju så mycket.
Men jag förkortade det hela bara, och sa bara de saker som jag önskar, som gäller mest bara för mig.
Flytta utomlands, N.Y eller L.A , ett jobb, efter en välutbildning, skaffa familj.
Då frågade hon mig om jag skulle skaffa en muslimsk man.
Mitt svar: Jag skulle helst vilja ha en man som tänker ungefär som jag. Män som har blivit uppfostrade till muslimer, kan bara väldigt arga, eftersom de sedan de var väldigt små har fått en bild av hur deras liv efter döden kommer se ut, att de måste göra som Gud vill, och då kan de blir störda av det och arga. Just för att de är så insatta att någonting dåligt kommer hända dem om de inte gör som Gud säger. Men de som väljer sin religion själva är inte likadan, i alla fall de flesta, de har valt sin religion själva, av egna vilkor, då har de ingen anledning till att bli arga.
Sedan frågade Psykologen hur det var i min fosterfamilj, med regler och så. Jag berättade lite småsaker, (som handlade om ansvar och så ) och sen berättade jag en liten ''regel'' som de har i min fosterfamilj.
- Hälsan kommer först, Skolan sen, och sedan fritiden.
Då sa hon, ''ja, det är ju det som är viktigast, eget ansvar och att få vara fri att ansvara. Ansvara man för sin egen skola(skolgång menade hon) så gör man det bäst, om man anvarar för sin hälsa så gör man det, och om man ansvarar för sina kompisar- vilka, hur många, hurudana man vill ha, så gör man det bäst. Gör man inte det- då gör man inte det.
- Komentera gärna mer, och tyck till om det är något ni vill säga någonting om!
(:
Psykologen
Och hundra år senare...........HEJ...
Har gått riktigt trögt nuförtiden, men men , Här e´ja..
Tänkte berätta lite om hur mina Två besök hos psykologen har gått.
Det var lite nervöst första gången, för att jag hade bara pratat med henne på telefon tidigare, och bildat en bild av henne i hjärnan. Hon såg faktiskt ut som hon lät. - Inget dåligt med det.
Det första hon sa när vi satte oss ned var .. Jaa...Jag vet IINGENTING om dej, ( ok....here we go again, let's start over da )
Oufh...Det är nästan det jobbigaste av allt, när man möter människor som ska jobba med dej framöver, och man måste berätta det mesta så att det ska gå att jobba med dej, då måste du ju de, och det är inte så enkelt alla gånger.
Iallafall...Hon verkade bra, men efter varje fråga, och efter mina svar, så blev det hela tiden så långa pauser- pinsamma pauser. Jag kollar rakt ner i golvet, hon kollar ner rakt i golvet- en pinsam tystnad bara. Och under de dära tysta stunder så tänker ja oftast- gud, det ser inte ens ut som om hon funderar över det jag sa. Hon ser ju helt borta ut, får hon betalt för att stirra i golvet, så äre ett deam good job! Den gången ( den första) så kändes det inte som om det var så speciellet, det kändes bara som om , det var onödigt att gå dit om vi bara kom så ''långt'' som vi gjorde den dagen- varenda dag.
Men nästa gång ( förra onsdagen ) så kändes det lite bättre. Hon ställde frågor som fick mig att fundera så det knakade. Hon frågade bland annat, vilka komplimanger mamma brukade ge mig, Det tog en PINSAM evighet för mig att svara på den frågan, bl.a för att jag faktiskt inte kunde komma på något tillfälle och för att jag ville komma på något riktigt ''bra'' när ja svarade, men det gjorde jag inte. Jag sa bara som det var; att mamma kunde ge mig komplimanger om saker jag gjorde som inte Andra gjorde, för det mesta. Till exempel om jag ´gjorde iordning något som inte min stora syster gjorde det, då fick ja komplimanger.
Sedan frågade hon mig vilka dååliga saker mamma brukade säga till mig. Jag ville bara skriva upp dem, det fanns såå mycket, och jag vet varför jag kunde dem så väl , för att de tärde i mig så hårt när de sas. Hur hon alltid komenterade min vikt, min tjocka rumpa, ojoj madina, borstar du aldrig tänderna? Jag som har haft narkoser har inte ens gulare tänder än du. Kolla vad fult du viket kläderna, Din stora syster- Ända sens hon var tre år, vek hon kläder som en husmor. Gud vad du är kort, du borde verkligen börja i någon lämplig sport.
Dagen innan det ( tisdags) Så pratade vi just om hjärnan i skolan på biologin.
Läraren berättade om att innerst inne i vår hjärna så finns det en plats (Emotionellt minne - amygdala) där alla upplevelser sparas..så jag funderade över att det är så att; alla dåliga saker som vi har varit med om samlas där, och ju mer tiden går desto djupare åker de minnen in. Men vid vissa tillfällen i våra liv kan dessa samlade minnen/bilder eller tankar komma up , dyka upp helt plötsligt. Vi förstår inte vad det är, och blir bara ledsna, för att någonstans långt långt inne, där alla faror vi har varit med om samlas kommer tillbaka ut på fel sätt. På ett sätt som vi inte förstår, vi kan göra saker vi inte rår för ( gråta/skratta) För att vi inte vet hur vi ska reagera , för att vi inte vet VAD vi ska reagera på.
Men iallafall, då sa vår lärare, att vissa personer går till en psykolog ibland, för att försöka rota i vad det är som stör dom.
...Då kändes det genast bättre, för att ibland så känders det lite awkward att jag gick hos en psykolog,,men men ...
Och så dom där dåliga dagar..
Det är just vad idag är ..
Hatar såna här dagar, då man slutligen efter att ha skjutit undan sinna tankar, tar upp alla på en och samma gång&dag.
Då blir jag oftast kortfattad i mina ord, tystlåten, ser trött ut, och svarar helst inte på vad andra säger till mig, fråga ej varför, kanske för att folk omkring mej ska må lika dåligt och ska förstå?
Men det började iallafall så, men när allt sitter i halsen (gråten) och man börjar gråta börjar man fundera över vad det är. Jag tror att det började med att jag vaknade åtta(fastän det är en lördag) pga en dålig dröm. Den kändes så äkta. Inte på över fem månader har jag träffat mamma och pappa. Men det gjorde jag då- i drömmen. Den kändes verkligen så äkta. Av någon anledning (typiskt drömmar) var jag tillbaka i min ''hemstad'' Jag råkar träffa på mamma och pappa. Jag springer snabbt ifrån dom, nästan som en reflex, och jag gör det dagligen. Jag vet att dom letar efter mig, men då jag mötte deras blick låtsades dom inte om mig, bara för att inte skrämma iväg mig.
Jag bestämmer mig för att springa över till en gammal granne, låna deras telefon, (jag kände efter i fickan, o mobilen var inte med) . Efter den biten blev jag lite halvvaken, men fortfarande omedveten att jag drömmer. Så ja ställade mig själv frågan, ''vah skulle du verkligen ringa FM i en sån här situation, (för att ja såg framför mig en solig dag med Ffamiljen)..så ja försökte somna om för o försöka drömma vidare..
Och det gjorde ja också..jag springer till grannarna, och på vägen ser jag mina två farbröder som sitter på en sten, och pekar mot två motorcyklar. Jag springer fortare, men bestämmer mig för att gå tillbaka mot mamma och pappa. Bara för att ja är så rädd, det känns som om jag går rakt mot helvetet.. men pappa och mamma, dom beter sig som helt vanliga mot mig helt plötsligt. Kramen till mamma och pappa kändes så real, jag kände mammas lukt, och pappas vassa ''skägg'' när jag kramade dom. .. Vi är helt plötsligt i ett hotel , jag kramar mamma och säger gråtandes '' ja är så glad att ni inte längre slår mig'' Sedan hör jag hur fel det lät. Meningen var att ja skulle säga - ja är så glad att ni inte är arga på mig eller någonting, efter allting.. men allt ja fick ur mig var det där, kanske för att vara säker på att dom inte heller kommer göra det.
Jag vaknade iallafall ledsen, jag hörde FM's röst uppe i köket och ville gå upp och krama henne. Och resten av dagen går ut på den där jävla drömmen, vill ja verkligen stanna här ? WTF?
Och nu på kvällen så kände jag hur ensam ja var...som vanligt, - tycker alltid synd om mig själv på det där viset *tönt*.
Asså vad fan gör jag här? Varför tar ja inte tag i skiten, varför tar jag inte kontakt med min syster?
Jag är så jävla feg så det inte är sant, o ja keep intalaing mig själv att '' joo men det är bäst så , du vet hur de var blablalbla''
Men ja ska faktiskt göra någonting åt det snart...något och nångång..
Om Gud
Jag kallar mig själv för en muslim
Jag känner mig som en också, skillnaden mellan mig och de flesta andra muslimer är att jag ändrar vissa ''regler'' lite hur som helst...kan man säga.
Jag har tagit alla sakerna ur religionen som gör Gud god. Om han vill att vi ska göra saker emot vår vilja så kan han ju inte vara god eller hur?
Och jag vill tro på en god Gud, först och främst vill jag tro på någon, och just min tro kallar jag för islamisk, för att jag är född muslim, min familj är muslimsk och det känns som om det är min identitet på något sätt.
Vad är det jag tycker Gud gör som är gott da? Jag tror på att Gud har skapat universum och oss och allt annat bra, och jag tror också på att han fortfarande finns, han har väl inte bara gjort en bra värld för oss och sedan sagt nu får ni göra vad fan ni vill. Utan jag tror att han stannar med oss och hoppas på en bra värld.
Jag tror att Gud vill göra allt för att vi människor ska vara shjysta mot varandra. Men även mot oss själva, men jag tror att Gud vill att vi alla ska tänka på varandra mer än på oss själva, eller åtminstone även på andra när vi gör saker för oss själva. Inte för att han vill att vi ska må dåligt och få andra att må bra utan för att han vet, att vi mår bäst av att hjälpa andra.
Om Gud nu ville att vi skulle göra allt som står i koranen så vet jag att ingen skulle må så bra. Allt i livet skulle vara så fruktansvärt besvärligt och begränsat. Och varför skulleGud vilja att vi skulle känna oss besvärade och begränsade?
Nej, Det tror jag inte att Gud vill, men jag ber faktiskt till gud, inte sådär på en matta vänd mot Mecka, utan bara var som helst när som helst.
Att vara tvungen till något kan vara en bra grej men också en väldigt dålig, beroende på vad det är..
Om man känner sig tvungen att göra sina läxor, så kan det vara orsaken till att man har lämnat in sin läxa i tid- det är en bra sak. Om man är tvungen att mata sitt husdjur, och gör det innan det dör..så är det ju också en Väldigt bra sak.
Man brukar ju säga att dåliga saker som man blir tvingad till är saker som man inte vill göra...men egentligen så vill man ju inte göra sin läxa/mata sitt husdjur..om man har mycket roligare saker för sig..men i slutändan så är det ju bara bra att man egenligen blit tvungen till det till slut, för annars så skulle dom sakerna kanske aldrig bli av.
Men vad händer/hände(i mitt fall) om man gör saker som man blir tvingad till..men man aldrig känner sig nöjd med saker och ting man gör.
Jag blev dagligen tvingad till att komma en kvart senare efter skolan. Storstäda hemma, i stortsett varje dag. Passa min lillebror ca tre-fyra timmar varje dag(som jag nu skulle vilja göra 24/7). Säga förlåt när jag inte hade gjort något fel. Hitta på ursäkter för saker som jag gjort fel.
Aa..allt det där är bra på sätt och vis om man färdig gör dom. Pappa blir nöjd, mamma blir nöjd, det blir inga bråk hemma, jag blir inte slagen slash utskälld mot väggen.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga...det är det som gör så att jag ågrar att jag flyttade hemifrån. Att det ibland känns som, det där skulle jag fan klarat av ju! Det var väl inte så farligt..Men det var det ! Det var det verkligen, det är bara det att när jag saknar mamma, pappa mina syskon..då skjuter jag undan allt det där. Allt var plötsligt så himla perfekt hemma, i min hjärna. Men jag vet ju att det inte var perfekt (inte ens nära), och jag önskar att det fanns något man kunde göra åt saken.
Har funderat på vad nästa inlägg skulle handla om, det finns så mycket att skriva om, men ingen som man bara kan ''börja skriva om'' ...känns lite hoppingt då.
Men jag ska iallafall skriva lite om socialens och olika orgenisationers jobb i nästa inlägg...
Det är det enda jag kommer på just nu, som inte känns så där ''jättehoppigt''
Jag ska också berätta lite om hur mötet hos psykologen gick...
Hejsålänge!
Kompisar
Men bara för att någon är bra så betyder det inte att den inte kan vara dålig, om någon är glad så betyder det inte att de inte kan vara allmänt ledsna ibland, om dom är roliga betyder det inte att dom inte kan vara Otroligt tråkiga. Allt det där kan man leva med och komma över, men om någon är sann, man litar på henne/honom, man lägger hela sitt förtroende på den, men en dag blir man sviken. För att en sann, kan också vara falsk.
Jag har iaf lärt mig en Massa saker om mina ''sanna,glada,roliga,braiga'' vänner/bästa vänner.
Ingen kan vara så som man har förväntat sig eller trott sig vara. En av hundra kanske, men inte dom som man minst förväntat sig.
Innan jag flyttade hade jag 13 kompisar som jag verkligen verkligen trodde var såå sanna.
Jag har lärt mig såå mycket, och jag ä¨r ändå glad för all skit som hände mellan dom och mej. Just för att , jag har lärt mig en massa nu.
Idag har jag kontakt med två av dem. Resten (11st) var, kompisar som jag inte hade så nära kontakt med men ändå väldigt bra kontakt med(dom som jag fattar att dom kunde ändå inte vetat) några andra var de som visste om mina problem men inte direkt fatta hela skiten, och tre av de elva var mina BÄSTA KOMPISAR. Ni vet sånna som man gör allt för och tror att dom gör allt för dej, sånna som du ska bo i samma lägenhet i en storstad med när ni båda har gått ut gymnasiet.
Speciellt en kompis(bästakompis), hon var liksom som en kompis jag såg min framtid tillsammans med. Vi skulle bo tillsammans, vi skulle göra samma saker, vi skulle leva livet,tillsammans. Men så blev/blir det inte riktigt. Hon var en sån som svek då och då . Hon hade riktig grov presentationsångest, ville vara bäst ( vilket hon aldrig lyckades med när hon var med mej) Och jag förstår att hon blev riktigt arg för det, då hon visste att jag är den som egentligen inte ens får släppa ut min hästsvans i skolan, och när jag gör det så är det jag som har snyggare hår än hon. Hon visste att det var jag som inte fick sminka mig, men sminkade mej snabbare och bättre och mer än hon. Det var jag som inte fick umgå med kompisar efter skolan men det var jag som hade mest kompisar i skolan medans hon hade mej , en till och en till, och resten var mina kompisar som hon lärde känna via mej och sa hej till då och då.
Okej...vilka är sanna kompisar, dom som står ut med dej hur jobbigt DU än har det?
Det är väl dom som ställer upp mest. Man går såå ofta på saker som man för stunden tycker innebär ''ställer upp för mig'' men nästa dag så är det borta. Men eftersom vi är så duktiga på att (nästan) bara minnas bra saker som har hänt oss så kan det ju vara lätt att glömma saker man har blivit besviken över. Så just därför tar man ofta fel.
Det finns dom som bara är nyfikna över ditt privata liv. Rätt som det är så tror du att dom bryr sig, och du vill så gärna ha någon att prata med så du bara häller en verbal diarre´ över den.
Det är egentligen rätt så lätt att fatta vem som bryr sig och vem som inte gör de, men bara om man inte är i sitsten själv. När man är i sitsen själv så inser man inte, allt går fort och sagt blir sagt, och gjort är gjort. Sen så ångrar man sig.
Men vissa är riktigt bra på att låtsas bry sig, och man fattar inte försen man har berättat att han/hon inte brydde sig egentligen.
Dom som bryr sig ser dig och att du har något du döljer som du behöver hjälp med. Eller bara någon att prata med. En bra lyssnare/vän tar dej åt sida, sätter sig ner med dej en stund och frågar. Säger vad den tror att vad den har märkt, och lägger till att du kan lita på henne/honom och att dom kan lyssna på dej och stötta dej vad du än säger.
Jag vill tacka mina två kompisar som har varit med mej ändå tills idag, och förmodligen/förhoppningsvis framöver också. Ni har varit med mej trots mitt konstiga liv, utan att låta allting iallafall komma över er också.
(kommer med fler inlägg om kompisar, det känns som om jag inte kom fram till det jag ville den här gången...)
Tokio Hotel
Äntligen hinner jag sätta mig och skriva en stund, nu ska jag skriva om det jag egentligen skulle skrivit igår morse...
Jag bestämde mig för att ge TH en egen kategori, med tanke på att dom funnits med mig under hela ,min journey och överallt.
I mina öron, i mitt skåp, i mitt huvud, på mina mappar&pärmar, i mina fickor(awkward), i mina tankar, i min ipod, i mitt hjärta..aa practically över allt förutom i mitt eget hem, o i mitt rum. För där tog det stop, ja kunde inte gå längre än att ha bilder på TH under madrassen och låtar i ipoden, (och så fanns ju datorn jag hela tiden kollade på alla Vid's på, jag gick tillochmed upp fem på morgonen,eller fyra om jag visste att pappa skulle vara vaken vid fem, och kollade på videoklipp med TH)
Om det inte hade tagit stop i mitt eget hem då skulle mitt rum vara proppat med bilder låttexter mm på väggarna (bl.a), men pga den feta väggen som blockerade min frihet för mig och gjorde saker som jag så HEMSKT gärna ville göra totalt omöjliga för mig så var det också omöjligt. Mot pappas och mammas vilja kunde jag inte bara fritt glo in i datorn/tv:n där jag ser TH utan att de antingen komenterar det eller förbjuder mig det helt. Det var absolut en av de sakerna som gjorde mig mest arg på slutet av tiden med min familj. TH fanns omkring mej vart jag än var, vart jag jag än skulle, även om inte alla objekten(sakerna man såg som tex bilder) så fanns de i min hjärna. Jag var så galen, just den tiden då TH skulle komma till hovet till stockholm. Jag väntade med att fråga mamma om jag fick gå ända tills sista dagen innan biljetterna släpptes.
Klockan var runt tio på kvällen, jag tänkte att ''någonstans så måste ju mamma fattat hur mycket det betyder för mig'' . Mamma var kvar i köket tillsammans med mig, nu hade jag det perfekta tillfället att säga det. ( Jag tog ut den lilla sopkvasten ur skåpet under diskhonret så att jag skulle vara lite snäll mitt i också, o började sopa köksgolvet medans ja började prata)
Ungefär såhär lät det: ''Mamma.......det är en sak jag hemskt gärna vill, mer än något annat, och du bara måste säga ja, jag gör allt för dig , varje dag om du säger ja, ja ska ta över allt du gör ( vilket i stort sätt var sätta på tvätten, laga mat, och passa min lillebror, allt annat var redan gjort av mig och storasyrran)..du kommer itne behöva göra ngnting, o ja kommer aldrig göra dej arg ALDRIG''(gråten i halsen, sopar ena hörnet)
Mamma: ''Men skynda dej då och säga nu då! ''
- ''Imorgon släpps biljetterna till Tokio hotel och det blir sista dagen jag lovar, sen kommer dom inte finnas längre så du måste säga ja,idag.''
-Tokio Hotel, vilka är det?( ja vet att hon vet vilka det är, men ja säger inte emot, ja måste ju få åka :O )
- Det är ett band från tyskland.....
-nej..
Jag börjar gråta (osynligt gråt) för att jag hade dragit ut på å fråga henne på sååå länge, just för att jag var rädd för svaret som jag visste redan från dag ett att jag skulle få.
Det var inte det enda tjatet, hon såg sedan att jag grät och kallade mig för psykiskt sjuk, ''men gå bort nu, du är fan sjuk, gå säg det till din pappa så får du höra vad han har o säga. ( vilket betyder säg det till honom så du får straffet du förtjänar för en sådan vilja som att gå på en konsär med ett killband ensam till stockholm) (och straff betyder.............
när pappa hör att jag och mamma bråkar (pratar högt) vill han gärna blanda i sig, ''vad äre hon vill?''
-''Hon står här o tjatar om å få åka o se på ett killband ensam i stockholm, jag sger något till mamma som pappa uppfattar som kränkande för mamma, en stor hand flyger mot mig och jag känner hur färgen i ansiktet stiger, så jäävla pinsamt, stå här och bli slagen för en sådan sak.
Jag skiter i slaget, fan vad ful säger jag till mamma. för att det var sån hon var de senaste fem månaderna , sådan var hon inte förut, förut så skyddade hon oss ifrån pappa och skvallrade aldrig om det vi sa/gjorde, o just då var det tvärtom.
Pappa tar snabbt tag i min vänster arm så hårt att det känns som någon gör ''tusen nålar och klämmer i dej samtidigt) sen sparkar han på mitt högra smalben med sin vänstra fot, jag ramlar och stödjer mig på köksbänken. Jag kollar bara rakt ner och låtsas som att ''fan var det allt eller, det där gjorde inte alls ont'' bara för att göra honom sur och arg, han vrider nästan sönder mitt öra och undrar hur jag ens kan komma på tanken o en fundera över en sån sak.
Besviken, arg, ledsen, sur, skadad och deprimerad går jag upp till toan. Släcker ljuset ,låser,flyttar mattan till hörnet, sätter mig, biter i min vita handuk och gråter.
Det som gör mest ont är att alla andra får men inte jag, och det andra är att det känns så jävla försent, imorgon när jag har vaknat är det försent liksom. Som vanligt vill jag bara försvinna från jorden lämna allt, men jag vägrar tappa hoppet, o jag vet att jag nån gång kommer få träffa dom o verkligen verkligen träffa dom, så då kan jag ju inte bara dö heller. Jag måste ju leva kvar tills jag träffat dom fan.
Fan vad orättvist, det är så orättvist...
18/9
Okej, hon gick exakt för tio sekunder sen..FM.
Hon kom ner till mej när jag sitter här o säger , ''Läser du mejl :O ? ''
Nej svarar jag.
- Okej , för jag har någonting som jag måste berätta för dej som kommer göra dej absolut(grimas) såå..Det är ingenting med LVU:n att göra
- Men är det något med ''detta att göra'' hela situationen ?
- Jaa, neej .. asså jag fick ett samtal idag, och jag fick beskedet om att, din pappa inte kommer att fängslas, asså ja vet, ja blev helt .. asså aa ja vet inte vad ja ska säga. Och jag visste inte hur du skulle reagera.
- Va vadå ? Jag blir inte direkt ledsen för att min pappa inte får sitta inne förstår du väl? Och inte bara för den saken ja känner mej nästan lättat, för att ni vet jag att ja inte behöver oroa mej för att hela familjen/släkten(kanske) ska vara mot BARA mej för att han har åkt in.
Just nu känner jag en sådan ilska att jag helst vill gå ifrån datorn, in till mitt rum och skrika rakt in i min kudde och gråta mej till sömns..Men det är bättre att skriva klart...o när ja är klar kommer ja inte vara '' gråtnödig längre'' .
Det som gör mig arg är att FM sedan fyra dagar sen har sagt '' asså jag fick höra ifrån din advokat att din pappa kanske itne får sitt straff försen ett-fem år :O '' O jag som medborgare måste ju säga att det är förfärligt...
Fort kännde jag hur ilskan växte inom mej, så kan hon väl Faan få tänka! Men inte säga till mig , Det är mig hon ska stötta och hålla med , med. Till Mig ska hon inte säga hur dåligt hon tycker att det är att han inte hamnar i fängelse, eller hur?
Och hon borde väl förstå att det inte är det jag vill. Saker ochting kanske skulle ändras, han kanske skulle ändras, få tänka efter, mamma skulle få ett lugnare liv ett tag. Men nu blev det som det blev.
Och innerstinne är jag glad för att det blev som det blev, men jag undrar om det är för hans skull jag är glad för, eller är det egentligen för min egen del jag är glad över? Glad över att slippa bli påkörd av min storasyster, mamma. (?)
Jag jobbar faktiskt en hel del med det där, om att lära känna mej själv, och om jag verkligen gör saker för andras skull, eller är det bara för att den jag gör det åt ska tycka bra om mig, eller jag själv ska känna ''vilken bra person jag är'', eller att jag bara försöker rädda mitt EGNA skin hela tiden ?
Snart ska jag börja gå hos en psykolog, det ska bli riktigt skönt, jag har funderat och tänkt att det kommer bli jobbigt i början med tanke på att jag kommer bara känna '' fan va tråkigt, jag vet redan allt det där'' Men vet (jag) vad..jag får faktiskt börja luta mig bakåt åt saker och ting, nu ska någon annan få lära känna mitt inre jag, än jag själv.
[egentligen var det inte det jag skulle skriva om när jag satte mej här, men nu blev det så , det andra få vänta tills imorgon bitti ]
Pusshej.
16/9
''Så här är det..''
För nästan 6 månader sen så flyttade jag och min stora syster ifrån vår familj, som bestod(år) av en mamma, pappa och två små syskon till (kärlek till dom)
Anledningen till att vi flyttade var att vi hade det fruktansvärt jobbigt och svårt hemma. Både fysiskt och psykiskt.
Innan vi flyttade så tog vi såklart reda på så mycket som möjligt om hur allt skulle gå till och när osv. Vi tog även god tid på oss innan vi gjorde det hela.
När vi av socialen blev tvångomhändertagna så hamnade vi hos en stor familj mitt ute i igenstans kan man säga. Det var ett tillfälligt boende, vilket innebär att det var där vi skulle stanna innan det hittades en standard familj åt oss . - En standard, men så blev det inte två månader senare, då började jag och min stora syster bråka. Jag tror att anledningen var att båda hade hemskt många skuldskänslor för det som vi hade gjort, men skillnaden var att jag lät det stanna inombords, medans min syster tog ut allting över mig. ( Om det hjälpte henne någonting så är jag glad över det eftersom jag lever ju idag, jag blev fysiskt skadad av det)
Vid våra bråktillfällen påstod hon bl.a om att det var mitt FEL att vi lämnade familjen, och att det inte var någonting som hon skulle ha gjort, det var inte meningen att det skulle bli som det blev liksom. Både hon och jag visste att det var fel. Det var båda våras beslut, Ja vi kan inte längre leva som vi gör nu , ja vi vill bli omhändertagna.
...Så därför så började vi några andra tillfällen bråka o skrika att '' ja tänker faaan inte bo under samma tak som du iaf, jag tänker se till att soss(socialen) fixar oss ett varsitt fosterhem..''
Sagt blev gjort. Först flyttade hon ut ifrån vårt tillfälligafosterhem..En månad senare var det min tur. Och det är där som jag bor nu idag.
Jag bor i **.....(hemligt) Hos en fostermorsa o fosterfarsa, de har egna barn , en dotter ett år äldre än jag och en son två å yngre än jag.
Framöver när jag skriver FM menar jag FosterMamma, När jag skriver FP menar jag FosterPappa, när jag skriver FS menar jag FosterSyster och när jag skriver FB menar jag FosterBrorsa...
Jag kommer skriva mer om min tid hos den tillfälligafosterfamiljen , min tid här nu, och om min tid hemma hos min biologiska familj.
Jag hoppas verkligen att fler ska börja läsa min blogg, jag vill göra detta för att hjälpa.
Första inlägget...
Hejsan!
Idag grubblade jag ännu en gång över allas bekymer och besvär. Eller ja..jag satt inte och funderade på saker som andra sitter o funderar på, utan jag funderade över hur dom funderar när de funderar.
När jag funderar så funderar jag över min framtid, inte vad jag ska göra när skolan är slut, inte vad jag ska göra när dagen är slut. Utan vad jag ska göra när skolan är slut, inte bara idag, utan slut. När jag har börjat jobba, så långt sitter jag och funderar. Är jag normal egentligen som tänker ända dit bort?
Men när jag tänker på det så kommer jag fram till ett, ja faktiskt, det är jag med tanke på allt som har hänt och händer mej just nu. Allt jag kan se fram emot riktigt hårt är just min framtid då jag har eget.
För att för stunder så känns det inte som det, allting är inte mitt eget. Jag har inte förtjänat det med mina egna pengar. Mina ''föräldrar'' är inga föräldrar som jag kan säga - '' Men det var för fan din jävla **** DU som födde mej!! '' Om jag blir riktigt sur på dem. För att det gjorde de inte. De varken gjorde mej eller födde mej.
Det är nästan tvärtom ibland. Det var ju Jag som behövde ett fosterhem.
Så just därför så känns det Ofta som, Guud vad jag skulle vilja ha ett eget barn just nu. Något som verkligen känns som ''vi är a part of varandra'' .
Första inlägget
Det är bara någon vecka sedan, som jag började fundera på att blogga.
Som alla vet så är de flesta bloggar om mode, skönhet osv. - INGET fel med
det, alls. Jag skulle själv vilja blogga om mode, skönhet smink, kläder, skor, men varför göra en till om det redan finns hundra tusen bloggar om det, bloggar som är riktigt bra. Så det jobbet får dom göra, dom som är riktigt bra på det, får fortsätta med det. Det är väl så det går till, man börjar blogga om saker som man vet något om eller är riktigt bra på.
Jag ska blogga om något som jag vet mycket om. Om jag är bra på det vet jag inte om man kan säga, eftersom det inte riktigt är något som man gör dagligen.
Nu fattar kanske inte alla vad jag snackar om. Men jag snackar faktiskt om att lämna sin familj.
Det låter riktigt grovt, men jaa..det lååter ju inte bara grovt, faktiskt så är det det också.
Med att ''lämna'' sin familj så menar jag inte att sticka ifrån den bara för att man har haft ett gräl med morsan, farsan har sagt att ''jag inte får träffa killen jag har strulat med'' .
Utan det jag menar är: Lever du ett isolerat liv som är mer än 40 procent fullt kontrollerat av dina föräldrar, släktingar eller dina föräldrars/släktingars bekanta, du får inte sitta på en park och mata fåglar tillsammans med en jämnåring som du, du får inte låta ett hårstrå sticka ut ur din gummisnodd som du har virat tajt runt din hästsvans minst hudra gånger. (lr ngt liknande) . Gör någonting åt det. Men gör ingenting åt det, utan att veta Exakt hur allt kommer att gå till. Det kanske blir helt oväntat , och inte alls som du tänkt dej.
Jag vet att jag skriver ganska kortfattat och kanske lite oklart i detta inlägg. Men jag vill göra mina inlägg kortfattade och inte så långa så att du inte orkar läsa dem mer.
Och jag kommer lägga ner minst en timmes jobb på min blogg varje dag, om ungdomar som lever i ett antingen hedersrelaterat liv eller inte, men ändå kontrollerat fast än du är en helt vanlig människa precis som de flesta andra.
Jag vill Också lägga till att jag kommer att skriva hur jag mår idag i min blogg , lite om hur det går till att bryta upp med sin familj och starta ett nytt liv och hur det känns.
Men jag kommer Inte fritt skriva i bloggen om vart du vänder dej och så vidare om du frågar, utan du frågar mej och sen så har vi en kontakt via mejl. ( gäller vid personliga frågor som du inte vill att andra ska se att du ställer)
Läs min blogg, och tipsa andra om den, man vet aldrig, din kompis brevid dej kanske behöver läsa min blogg och få hjälp; utan att du har haft en enda aning om det.
